Doctor strange in the multiverse of madness är Sam Raimis första film sedan den fisljummet mottagna barnfilmen Oz the great and powerful från 2013. Regissören befinner sig på nu hemmaplan: skruvade kameraåkningar, humoristiskt våld och splatter. Alla gimmicks som har gjort Raimi till en populär regissör bland skräcknördar sedan struntbudgetfilmen Evil dead finns här i uppförstorad blockbuster-form. För manus står Michael Waldron, som tidigare har arbetat med tv-serien Rick and Morty. Det märks. Multiverse of madness levererar just det som Dan Harmons kultförklarade tecknade serie har gjort i fem säsonger: total förryckt galenskap.

Wanda Maximoff (Elizabeth Olsen) har fått sin familj sönderslagen. I tv-serien WandaVision skapade hon en förljugen idyllvärld – med inspiration från 50- och 60-talets amerikanska helyllesitcoms – tillsammans med sin döde make Vision (Paul Bettany). Men verkligheten – och den amerikanska staten – hann slutligen i kapp henne. Doctor Strange (Benedict Cumberbatch), stjärnkirurgen som svirade om till överstemagiker efter en självförvållad bilolycka (se Doctor strange från 2016), söker upp mästermagikern för att be om hennes hjälp att försvara tonåringen America Chavez (Xochitl Gómez) från en ondskefull demon. America – som går runt i en jeansjacka med stjärnbaneret – har den unika förmågan att på beställning hoppa mellan olika tidslinjer i det vittförgrenade multiversumet. Wanda har tillbringat tiden efter WandaVision med att lusläsa en förbjuden bok full av ondskefulla trollformler. Det visar sig att hon är den som är ute efter America.

Multiverse of madness börjar traditionsenligt med konfettiklippta strider bland roterande galaxspiraler i yttre rymden. Benedict Cumberbatch försöker springa ifrån en rosenrasande blixtrande elddemon. Fint det, fansen får exakt vad de betalar för: en enda stor påkostad kökkenmödding med proportionslösa datoreffekter och superstjärnor som hoppar runt i tighta maskeraddräkter. Det är kul men vid det här laget, efter snart trettio MCU-filmer, inte särskilt unikt.

Men efter ungefär trettio minuter börjar Raimi bli varm i kläderna. Filmen slår över till en inofficiell superhjälteuppföljare på Raimis riktigt obehagliga skräckkomedi Drag me to hell (2009). Långt ifrån superhjältens betydligt mer barntillåtna äventyr i Spider-man: No way home (2021). Doctor Strange släpas genom helvetets olika kretsar av en spritt språngande Wanda med rödglödande ögon. Hon ser ut som ungdomarna som har blivit besatta av Necronomicon-demonerna i Evil dead-filmerna. Raimi slänger in flera skita-på-sig-skrämseleffekter. Wanda hoppar plötsligt fram från bakom något skugghöljt hörn och får popcorn att flyga all världens väg i biosalongen. Huvuden exploderar, kroppar klyvs på mitten. Wanda har drivits till vansinne av förlusten av sin make och att få sina drömmar om en vanlig tillrättalagd familjetillvaro krossade. Det finns en tragisk aspekt till Wandas historia som gör att hon blir en ovanligt övertygande skurk.

När Raimi spelade in Evil dead 1981 surrade han fast filmkameran i bandyklubbor och trädgrenar som fattigmansvarianter av kamerakranar. Åkningarna blev råa och instabila, raka motsatsen till Kubricks effektivt sterila steadycam-tagningar i The shining (1980). Han återanvänder samma typ av kamerarörelser – om än backade av ett annat slags kapital – i Multiverse of madness. De översätter oväntat bra till högbudgetspekaklet, bidrar med en hemmagjord kvalitet till det som annars lätt blir till personlighetsbefriad helfabrikatunderhållning. Filmen är en lika underhållande som förryckt blandning av påkostad superhjälteaction, komedi, produktplacering, fan service, familjefilm och inälvor-och-hjärnsubstanssprutande-splatter.