Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2022 på den här länken.

Festivalpremiär i biograf den 4/2. Visas även 5/2 och 6/2. Ordinarie biopremiär 11 mars.

Dimman hänger tjock över de gräsbeklädda sluttningarna. Mitt i det karga isländska landskapet, i skuggan av ett högrest berg, finns en lada med får. I närheten finns ett hus med ett ungt par. Dagarna går på rutin: djuren ska utfodras, klippas, förlösas och märkas. Mitt i det vardagliga lunkandet, enformigt men tryggt, finns en bedövande förlust som ingen av dem gärna sätter ord på.

Men så händer – bokstavligt talat – det otroliga: ett barn, hälften får hälften människa, föds i stallet. Maria (Noomi Rapace) och Ingvar (Hilmir Snær Guðnason) tar utan vidare hand om det egenartade spädbarnet och börjar uppfostra det till människa. Men något stort, ilsket och tungt flåsande stånkar runt om nätterna utanför deras ensligt belägna kåk och hotar den nyfunna familjeglädjen.

Det udda skräckdramat Lamm är islänningen Valdimar Jóhannssons långfilmsdebut som regissör. Filmen är skriven i samarbete med författaren Sjón (aktuell på svenska med romansviten Codex 1962) och produceras av Noomi Rapace och Béla Tarr. Den ungerske regissörens ande hänger som tung isländsk dimma över filmens första akt: långa statiska tagningar som beskriver vardagliga sysslor, ett liv ordkargt och melankoliskt. En påtaglig men odefinierad sorg finns mellan de två människorna, som rör sig genom livet på känslomässigt tryggt avstånd från varandra: när den ene utfodrar djuren passar den andra på att sova eller dricka kaffe. Fotot, signerat Eli Averson, pendlar det närgånget vardagliga, intima, med nästan wagnerskt storvulna landskapsvyer.

Filmen tar en rätt oväntad vändning i andra akten. Ingvars bror, popstjärnan Pétur (Björn Hlynur Haraldsson), blir dumpad av sitt band – som uppenbarligen är otroligt trötta på honom och hans diviga fasoner – ute i den ödsliga glesbygden. Han knallar hem till sin bror som han till sin fruktan märker har plockat in ett monster i hemmet. Det lilla lammet har nu vuxit upp till en blyg men nyfiken liten flicka. Helt onaturligt, enligt Pétur, som en tidig morgon bestämmer sig för att avliva vidundret.

Familjedramat skruvas till, blir – det påtagliga mörkret till trots – nästan absurdistiskt komiskt. Osäkert om det är avsiktligt humoristiskt, med tanke på filmens annars morbida allvar. Ada, som det mänskliga lammet kallas, är otroligt bedårande i sina små moderiktiga hipsterkläder. Hotet från vildmarken, ett flåsande monster som stryker runt husknuten om nätterna, finns med mest som en parentes mellan familjelyckan, tar då och då död på en och en annan hund eller bagge som kommer i dess väg.

Stephen King sa en gång att en skräckfilm slutar vara otäck så fort monstret hoppar fram. Lamm gör samma misstag i filmens avslutande tredje akt. Det blir mera löjligt än obehagligt, ett vildvuxet tovigt odjur som bildligt talat har får sina byxor neddragna framför våra ögon. Lite synd, eftersom filmen fram till dess varit en utmärkt lågintensiv skräckskildring av rädslan inför familjelyckans bräcklighet.