Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2021 på den här länken.
Det finns säkert många vackra essäer om snö i film. Om inte, borde det finnas. Här uppträder snön så att säga i helfigur efter hand som filmens huvudpersons ensamhet blir allt mer påträngande. Den är vacker men den är ett kallt intet. Och det är väl ofta så: den är isolering, eller vilsenhet. Charlène Favier hade egentligen gott kunnat använda snön i det alplandskap filmen utspelar sig i ännu mer än vad hon gör. För den gör sig ju bra på film.
I dag känner vi till en del om sexuella övergrepp inom idrottsvärlden. Det mest kända svenska exemplet är förstås höjdhopparen Patrik Sjöberg, som hade modet att träda fram offentligt och berätta om vad han utsatts för. På Netflix finns dokumentären om övergrepp inom amerikansk elitgymnastmiljö (Athlete A: Skandalen i USA:s gymnastiklandslag). Vad som blir tydligt där är hur det sexuella våldet går hand i hand med en miljö där grymhet och otroligt hårda krav regerar, vilket gör det lättare för offren att stå ut med något som visserligen inte upplevs som normalt men kanske inte heller som ”riktigt våld”.
Den femtonåriga Lyz är ett lättillgängligt offer för tränaren Fred, just för att hans hårdhet mot henne som ny i gruppen och försäkringarna om att hon kan åka ut vid minsta misstag tänjer på gränserna för vad hon accepterar, och naturligtvis gör henne dubbelt stolt när hon blir hans favorit. Men den största svikaren och den som kanske än mer möjliggör situationen är hennes mamma, vars brist på tillgänglighet för dottern är av närmast episkt slag.
Färgskalan i filmen är blå och röd mot det vita, och färgerna följer scenernas emotionella ton. Det är ganska arthousebasic. Lyz förvandlas snabbt till en poster girl för sexuella övergrepp, missköter skolan och visar alla tecken på att må dåligt. Filmen slutar uppbyggligt men med något av en twist. Det finns nämligen ett Rödluvan och vargen-tema i det hela och som så ofta med moderna Rödluvor är vargen inte bara ett hot utan också en identifikationsfigur som ger flickan styrka. Situationen med Fred är också något Lyz inte omedelbart försöker undkomma även om hon inte heller är helt bekväm med den. Detta är dock möjligen det enda som gör att filmen lyfter lite från en platt om än angelägen historia. Den har också en liten dramaturgisk miss i det att det framstår som svårbegripligt hur Lyz i ett slag kan förvandlar från lite klumpig newbie till ständig vinnare.
Som debutfilm betraktad är Slalom inga dåliga grejor. Men för mig lever den inte riktigt upp till hajpen. På en filmfestival som Göteborg presenteras var och varannan film som mästerverk eller snackis. Det är lätt att dras med även som mångårig besökare. Kanske var det snön som fick mig att välja Slalom. Liksom Ronnie Sandahls Tigrar ställer den dock högst relevanta frågor om vad ungdomar och barn egentligen utsätts för inom sportvärlden – brutalitet och övergrepp som legitimeras för att vi inte kan avstå från alla de medaljjakter och spännande ”folkfester” som de stora mästerskapen innebär?