fbpx
Kritik & essä Calle Wahlström, 1 februari 2021

Fängslande syskonsorg i Emma Dantes The Macaluso sisters

Emma Dantes originella filmatisering av sin egen pjäs är en sorgbearbetning som hoppar fragmentariskt framåt i tiden, och klänger sig fast vid en strandtragedi i barndomen. Calle Wahlström har sett The Macaluso sisters på Göteborgs filmfestival.

Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2021 på den här länken.

2014 kammade regissören och dramatikern Emma Dante hem Ingmar Bergman-priset på Göteborg filmfestival med sin första långfilm A street in Palermo. Sen dess har Dante främst varit aktiv inom scenkonsten, bland annat med den egna pjäsen Le sorelle Macaluso som gästspelade på Dramaten under 2016 års Bergmanfestival. Pjäsen om fem föräldralösa systrar som föder upp duvor i en nedgången lägenhet i Palermo är också föremål för Dantes andra långfilm, med vilken hon är aktuell på årets digitala upplaga av Göteborgs filmfestival.

Filmen tar sin början i en barn- och ungdom som ändå är hoppfull, trots att uthyrning av duvor till olika bröllop och födelsedagar bara möjliggör en knaper tillvaro. Den yngsta systern, Antonella, är kanske fem, medan den äldsta syster Pinuccia skulle kunna vara i sina sena tonår. Den första ser storögt upp på den andra och vill också hon ha läppstift, ända tills en ödesdiger dag på stranden förändrar allt.

Näst yngst är den försiktige Katia, mellansystern Lia har just blivit tonåring och Maria, som är näst äldst, drömmer om att bli dansare. Det är hon som leder systrarna i uppsluppen dans när de anländer till en liten strandremsa mellan strandpromenaden och den pir som huserar lyxiga restaurang Charleston, dit deras klass inte äger tillträde. Det är under tiden Maria smitit iväg för att träffa sin flickvän som de yngre systrarna försöker klättra upp på piren och allt går fel.

The Macaluso sisters är en film som sedan hoppar fragmentariskt framåt i tiden, men klänger sig fast i den där dagen på stranden. Varje syster kommer att spelas av ytterligare två skådespelerskor i takt med att de åldras, men systrarna tycks liksom ändå instängda i lägenheten med duvorna för all framtid. I en videohälsning till festivalpubliken berättar också Dante att det är en film om bland annat minne, kärlek, sorg och tidens gång.

Ur dessa stora ämnen utkristalliseras väl kanske inget nytt under den sicilianska solen, eller den himmel som snart är oroväckande molntung. Macalusosystrarnas krönika beskrivs kanske bäst som en serie smärtsamma betraktelser vilka Dante velat närma sig med ett barns upproriska nyfikenhet. Det är ett effektivt grepp som förverkligas genom en infallsrik mise-en-scène, Gherardo Rossis rastlösa foto och omsorgsfull rollbesättning.

Visst kan det kännas förutsägbart att låta just Erik Saties Gynompédie No. 1 ackompanjera tidens gång (och samtidigt tjänstgöra som Madeleinekaka). Men genom att låta Antonella introducera stycket i filmens början genom att vrida upp det på en speldosa, som i sin tur sitter i en kitschig clowntalvla, rundar Dante de värsta klyschorna. Det är genomgående för en iscensättning som fullkomligt skakat teatern av sig och nästan står på egna filmiska ben.

Marias karaktär får mig dock att tänka på 2000-talets våg av grekisk film med filmskapare som Giorgios Lanthimos i spetsen. Marias magra, för att inte säga sjukliga gestalt blir helt enkelt hennes främsta uttrycksmedel vare sig hon tar plötsliga danssteg eller proppar sig full av cannoli. Om än inte lika iögonfallande får hennes agerande mig att tänka på de nästan förfrämligande kroppsliga krumbukter som utövas i exempelvis Doogtooth. Men det är ett passerande intryck. För på det stora hela är The Malacuso sisters sina stora teman till trots en både fängslande och originell historia som hellre litar till publikens förmåga än att gorma från sicilianska taktoppar.

Annons