Liksom det finns skräckfilmer om onda och kusliga barn finns det skräckfilmer om onda och kusliga gamla. De fungerar på ungefär samma sätt. Vi förväntar oss gullighet och lydnad av båda grupper. Den gamla människan ska vara docil och tacksam för den uppmärksamhet och hjälp hen eventuellt får av omgivningen. Det ligger i själva ordet ”farmor” eller ”mormor” att det bjuds på kakor och älskas barn. Att åka och bo hos mormor ska verkligen inte innebära att bli instängd på vinden, som det gör för barnen i Flowers in the attic (Chow, 2014).
Om barn står med ena benet i en förklarad fantasivärld som har mörka stråk av nattskräck, spökhistorier och monster under sängen står den gamla människan, förstås, med ena benet i graven och kroppens och hjärnans förfall. Detta gör dem också till skräckfilmsmaterial. Kusliga gamla är inte lika vanliga som kusliga barn på film, men de finns. En klassisk film som förenar båda motiv är The brotherhood of Satan från 1971, där en grupp långlivade satanister fångade i åldersstigna kroppar omvandlar sig till barn för att på så sätt få uppleva ännu en mänsklig livstid. Och i den så kallad hagsploitation-subgenren är Bette Davis i Vad hände med Baby Jane? oförmögen att släppa sin barndom och klär upp sig som en grotesk docka.
Under den pågående skräckrenässans vi lever i återkommer de skrämmande gamla då och då. En bekant figur i genren är förstås den gamla häxan, känd från bland annat Hans och Greta och uppdykande i just Gretel & Hansel (Perkins, 2020) och The visit från 2015, en av få verkligt lyckade M. Night Shyamalan-filmer, som använder sig av motiv från sagan. I den sistnämnda filmen återfinns både en äldre man och en äldre kvinna, förrymda patienter från ett mentalsjukhus som låtsas vara mormor och morfar till barnen som kommer på besök – vanligare är att det fokuseras helt på en gammal kvinna. Några av de mest mästerliga filmerna av den här arten är utan tvekan The taking of Deborah Logan (Robitel, 2014), The midnight man (Zariwny, 2016) med fina Lin Shaye som otäck mormor och så det senaste tillskottet: Relic (James, 2020). Alla dessa filmer fokuserar på kvinnor; döttrar och dotterdöttrar till mödrar i dödens gränsland. Varför gamla kvinnor är mer otäcka än gamla män kanske bara precis är ännu ett uttryck för att kvinnor över huvud taget är mer gränsöverskridande i föreställningsvärlden. Kanske handlar det om att vi rör oss inom för snäva ramar, varför det blir extra otäckt när vi splittrar dem – kanske har vi ett större känsloregister att spela på, just på grund av vår socialisation som känslovarelser. I de här tre filmerna finns en omhändertagandeaspekt som gör dem specifikt kvinnoanknutna – i alla filmer är de yngre kvinnorna vårdnadshavare av de äldre.
Finast är utan tvivel Natalie Erika James regidebut Relic från Australien. Den har under sommaren blivit en film som ledsagat min egen sorg efter mamma. För mer än något annat handlar denna film helt enkelt om döden. Svarta fläckar breder ut sig i mormoderns hus och på hennes kropp; dödlighetens ovälkomna hälsning. Det vackra slutet på filmen är helt enkelt en dödsscen – en där dottern bär upp sin mor till sängen och skalar av det yttre (hud)lagret tills bara en helt svart rynkig liten varelse blir kvar, för att sedan lägga sig bakom denna med armarna om henne och sin egen dotter i sin tur bakom sig. Jag har utan att lyckas om och om igen försökt beskriva skönheten i denna scen, ibland har jag börjat gråta när jag talar om den eftersom den så starkt framkallar min egen känsla av saknad och önskan att jag hade varit där när min mamma dog. Relic är inte över sig skrämmande, som mycket annan indieskräck saknar den i stort sett jump scares och kan räknas till ett slags ”finskräck”; skräck utan skräck. Mormoderns förändring till en delvis fientlig figur och det till synes levande huset i vars innanmäte dotterdottern går vilse innebär förvisso obehag. Men det främsta obehaget är rent existentiellt.
Relic inleds med en bild på mormoderns nakna ryggtavla. Hon står som förstenad. Badvatten rinner ut på golvet. Framför henne i vardagsrummet står det en julgran och blinkar. I nästa scen är det inte längre jul och mormodern är försvunnen, sedan flera veckor tillbaka. Det dröjer över 20 minuter tills hon kommer tillbaka in i filmen, och då säger hon inget om var hon varit. Hon är lite smutsig, annars verkar hon må bra. Förutom att hon har en stor svart fläck på bröstet. Under natten har dottern drömt en mardröm om döda och döende kroppar, med svärta rinnande ut genom munnen eller liksom ihoptorkade, omgärdade av svarta fläckar eller med svarta fläckar på sig. På kvällen vill mormodern att dottern ska titta under sängen, om det är någonting där. Som ett barn. Men vad är det dottern ser där? Vad det än är så är det något som andas. Det finns ett skäl att vara rädd, även om dottern spelar ner det hela.
Mormodern är främmande inför sin omgivning. Inför sitt barn och sitt barnbarn. Hon är främmande och huset har blivit främmande. Hon tittar på dem med avståndstagande, förakt. Hon har blivit något annat och beter sig delvis absurt, delvis mer och mer aggressivt samtidigt som hennes kropp alltmer går sönder. I bakgrunden finns en historia om en utstött släkting med klen psykisk hälsa och många bilder på det målade fönsterglas som är taget från hans hus. Dottern drömmer om hans hus och de svarta fläckarna, de liknar fuktfläckar som brer ut sig, eller som ett ruttnande, murknande som drabbar både hus och människor.
När en förälder dör kan ovälkomna, mörka minnen göra sig gällande i sorgen. Vi har att försöka integrera de dåliga sidor de flesta föräldrar har med den modersfigur som vi saknar. Det är inte alltid lätt.
Också i de båda andra nämnda filmerna blir de gamla mödrarna något annat. I The taking of Deborah Logan har hon Alzheimers. Hennes dotter tar hjälp av en forskare som vill dokumentera fallet på film. En stor del av filmen består av detta dokumenterade material, delvis dokumenterat via övervakningskameror. Mamman blir aggressiv, gnyr som en katt. Huden är fjällig. Hon drar av sig remsor av hud. Hon beter sig allt mer otäckt och irrationellt, och hon har krafter som om hon vore besatt av djävulen. Det visar sig att hon har begått ett brott tillsammans med sin granne: begravt en barnamördare levande. Nu är ”rationaliseringen” (sett med skräckfilmslogik) av hennes beteende att hon blivit besatt av barnamördarens ande och de ormar han använde sig av i sin strävan efter odödlighet. Som en stor orm börjar Deborah svälja ett barn. Hennes käkar har blivit onaturligt stora. Det otäcka understryks av att både hon och barnet, som har cancer, ser dödsmärkta ut, tunna, med tunna hårtestar. Filmen är trots found footage-looken på sina ställen visuellt anslående, inte minst tack vare dess sätt att använda mörker och antydningar. Deborah Logan blir ett slags djur, fågellik med sitt tunna röda hår men också som en fjärrstyrd automat och ett rovdjur (orm).
Människor med Alzheimers blir ofta något de närstående inte vill kännas vid. Något med bristande hämningar, aggressivt eller sexuellt. Över huvud taget blir vi något annat inför döden, när vi har tagit slut eller håller på att ta slut. Min mamma hade inte Alzheimer men kunde mot slutet gå runt och fråga sig om hon var levande eller död. Hon blev som ett djur där vissa grundläggande funktioner var i gång medan andra stängde ner, en efter en. Nej, hon var inte monstruös, men hon kunde skrika till läkare och andra som störde att de skulle dra åt helvete. Jag och familjen använde den vanliga försvarsmekanism en tar till inför åldrande, att inte ta på allvar, att behandla dem som barn. ”Nu dör jag.” ”Nejdå, lilla Majbritt.” Tre dagar senare var hon död.
I The midnight man, den sista i denna trio av skräckfilmer, behandlades mormodern Anna som ett barn av huvudpersonen Alex. Hon får inte röra sig fritt i lägenheten utan måste ligga i sängen i sitt sovrum, hon får inte ens välja att inte ha täcket på sig. Hemläkaren föreslår till och med att låsa in henne. ”Ibland är åldrandet inte så roligt”, som han säger. The midnight man är den mest konventionella av de tre filmerna, och den involverar typiskt ungdomsskräckigt ett spel som finns gömt på vinden och som mormodern förlorat en vän och ett syskon genom. Spelet handlar om att framkalla ”midnattsmannen” som kan låta din värsta rädsla bli verklighet och avsluta ditt liv om du inte förmår hålla ditt ljus tänt eller skyddar dig genom att strö en cirkel av salt omkring dig. Annas första replik i filmen är ”Did I scare you?”, sedan beter hon sig under filmens gång skrämmande i tilltagande grad. Det är som att hon har två personligheter. Alex får till slut en minnesbild av hur mormodern sadistiskt tvingat henne att titta på sin döda mor som hängt sig – en konsekvens av spelet. ”Det är inte din mormor längre”, säger läkaren, det är midnattsmannen som talar genom henne. ”Det är inte hon längre”, säger på samma sätt dottern Kay när Edna, mormodern i Relic, börjar jaga henne och dotterdottern Sam. Den sistnämnda har då till slut hittat ut ur husets inre, som tycks föränderligt och lika vridet som ett tarmsystem, svartnande och multnande. En allt större del av mormors kropp blir också svart. Det är som att Sam går vilse i hennes allt starkare förvirring och förfall.
Men det är ju hon, Edna. Och det är Anna, och Deborah. Det är detta som är så hemskt. Skräckfilmen använder fantasier och skruvar till vad som i grunden är historier om våra grundläggande rädslor för döden, för närstående som oåterkalleligen förändras, för att bli främmande inför världen och att världen blir främmande för oss. På så sätt är skräckfilmen djupt existentiell till sin karaktär. Här finns också på uppförstorat vis en tudelad bild av modern – den goda och den onda. När en förälder dör kan ovälkomna, mörka minnen göra sig gällande i sorgen. Vi har att försöka integrera de dåliga sidor de flesta föräldrar har med den modersfigur som vi saknar. Det är inte alltid lätt.
I tragiska The midnight man skjuts Anna ihjäl av sin dotterdotter, som själv dör till slut. ”Sorg hände” med de människor som bott i huset, förklarar en man till sin son i slutscenen där innehållet i huset – inklusive det ödesdigra spelet – säljs ut i brist på arvingar. Hela filmen kan ses som en berättelse om risken med att vägra sörja. När Alex skjuter ihjäl sin mormor skjuter hon också på familjehistorien. Men sorg är bara dödlig för dem som vägrar bära den. ”Ibland glömmer människor smärtsamma minnen. De skjuter dem åt sidan för nya, bättre minnen” säger Anna. Det är när hon minns det smärtsamma som hon är mänsklig, men hela tiden tas hon över av ”midnattsmannen” och hans terror. Hela familjen är till slut uppslukad av honom. Anna har utlämnat dem alla åt döden. Skjutit dem åt sidan. Och filmens slut innebär att sorg kommer att hända en ny familj och dess vänkrets. Det är ofrånkomligt. Frågan är hur vi hanterar den. Om vi stöter bort sorgen med kyla riskerar vi alla bli villiga hantlangare år midnattsmannen.
I Relic tvingas Kay och Sam slå bort mormodern med ett bollträ när de försöker fly ut ur huset. Men i slutändan kan Kay inte lämna sin mor. Som en dödens barnmorska håller hon i den svarta, rynkiga varelsen med tung andhämtning. Dödsmänniskan. Mammadjuret. Kay ledsagar Edna in i döden. Det är vackert, sorgligt och hem-skt – i ordets rätta bemärkelse.
