fbpx
Kritik & essä Kim Ekberg, 16 november 2020

Grekiska Apples känns kalkerad på tidigare succéer

En mystisk farsot skapar ögonblicklig amnesi på grekiska gator i Christos Nikous regidebut. Huvudpersonen Aris famlar omkring, men filmen verkar sakna vilja till risktagande. Kim Ekberg har sett Apples på Stockholms filmfestival.

Upplägget för Christos Nikous långfilmsdebut, europuddingen Apples, kunde inte ligga mer rätt i tiden. Filmen kretsar nämligen kring en, just det, pandemi. Filmens farsot medför inte döden, utan ögonblicklig amnesi. När huvudpersonen Aris påträffas famlande på gatorna blir han inskriven i regeringens rehabiliteringsprogram. Han ombeds avverka en tillsynes oändlig bucket-list på vägen mot tillfrisknande, och för varje avbockad punkt ska han ta en Polaroid-selfie. Som ni hör är det fråga om ännu lite hederlig Greek Weird Wave. Den asketiska scenografin, det sparsmakade skådespeleriet, de udda stativbilderna i 4:3 – det mesta är hemtamt. Att Nikous började sin karriär som regiassistent åt Giorgios Lanthimos är inte förvånande.

Det är inget fel med premissen kring utmaningarna ett samhälle ställs inför när dess invånare plötsligt drabbas av kollektiv minnesförlust. Själva ordet pandemi kommer liksom filmen från Grekland, och betyder i sitt ursprung ”hela folket”. Men Apples största brist är avsaknaden av makroperspektiv. Huvudpersonen verkar levt i ett socialt vakuum innan insjuknandet, alternativt att de närstående också insjuknat och därför inte anmält honom försvunnen. Motivet med den autonoma medborgaren säger kanske något om vår tids ensamhet, men gör filmen en björntjänst. Hur påverkas exempelvis nära relationer av sjukan, och vad gör detta i förlängningen med ett samhälle? Dessa frågor lämnas obesvarade, vilket känns som en filmisk genväg snarare än ett grepp. Filmen undviker reflexmässigt liknande verklighetskonfrontationer med hjälp av filmrörelsens symptomatiska konstighet och schablonbilder av själadöd medelklass. Att det är så svårt att överblicka Apples samhällskonstruktion, försvårar läsningen av filmen. Experter beter sig genomgående oprofessionellt, opsykologiskt och tillsynes pennalistiskt gentemot de stackars medborgarna. Den mellanmänskliga välvilja som brukar känneteckna krissituationer, ser vi ingenting av.

Ett annat problem är att filmen försöker vara rolig men misslyckas. Visserligen lobbar skådespelaren Aris Servetalis upp för några skratt i sin tafatta mimik och trevande försök att framstå ”normal”. Annars rör det sig om den sedvanliga cocktailen av pinsamheter och buskis, givetvis i nedtonad form. Vad vi tack och lov slipper är inslagen av våld och djurplågeri som annars brukar höra till vågen. Samtidigt är denna smakfullhet och mognad kanske vad som slutligen gör Apples till en så tråkig filmupplevelse. För det hade gått att förlåta bristen på samhällsperspektiv och humor, bara det fanns en filmisk fräschör eller vilja till risktagande. Det mesta känns kalkerat efter tidigare grekiska succéer, och är förmodligen det.

Annons