Ledsen att jag tjatar om det här, men jag är framför allt ledsen att jag behöver tjata om det … Av de 80 nya långa spelfilmer som visas i Cannes är sju regisserade av kvinnor. Fem av dessa kommer från Frankrike. Av de 25 kvinnor som har tävlat om Guldpalmen sedan millennieskiftet har åtta varit franska. Det näst bästa tipset för att få tävla i Cannes, efter att vara man, är alltså att vara fransyska. I år såg jag tre filmer av kvinnliga franska regissörer.

Sylvie Verheydes Confessions of a child of the century är visserligen engelskspråkig, men utspelar sig i Frankrike, och Charlotte Gainsbourg har en av huvudrollerna. Tyvärr har Pete Doherty den andra. Han spelar ett 1800-tals-emo som ser ut som Pete Doherty och går omkring och trånar efter Gainsbourg i bottenlöst pretentiösa monologer. Man anar att han fått rollen bara för att han en gång sjöng i bandet The Libertines. Eller tvärtom, att filmen kommit till bara för att Doherty velat spela libertin. Bättre är Three worlds (Trois mondes) av Catherine Corsini, som tävlade om Guldpalmen med La repetition 2001. Three worlds känns väldigt skandinavisk, lite som en blandning av Stockholm östra och allt av Susanne Bier. En ung företagsledare kör på en papperslös flykting med sin bil, dagen innan han börjar sitt nya jobb och tio dagar innan han ska gifta sig. Vittne är en kvinna som är med barn men inte kär i pappan och som bestämmer sig för att leta upp hustrun till offret för olyckan, men blir kär i gärningsmannen. Manuset känns väldigt konstruerat och skådisarna är inte så bra, men Corsini är en stabil regissör. Jag tyckte mycket om hennes förra, En sydfransk affär, och skriver hon en sådan historia igen kommer hon att tävla om Guldpalmen med nästa film.

Bäst av de tre är dock Noémie Lvovskys komedi Camille rewinds (Camille redouble), som vann priset för bästa franskspråkiga film i Quinzaine des réalisateurs. Lvovsky har själv huvudrollen som nydumpade 40-åriga skådisen Camille, som super sig medvetslös på nyårsafton och vaknar 25 år tidigare. Hennes föraldrar lever och skickar iväg henne till skolan, där allt är som förr. Camille får en ny chans att leva om sina tonår, men med 40-åringens erfarenheter. Manuset ekar av Tillbaka till framtiden eller Måndag hela veckan, och är inte alls tokigt. Det är däremot castingen. Skådisarna är antingen i 25- eller 50-årsåldern, men alla spelar samma rollfigurer både som 16-åringar och som 40-åringar. Det gör att man inte ens tror på filmens inre logik. Lvovsky borde ha nöjt sig med att regissera och spela den äldre Camille. Icke desto mindre fyller Camille rewinds en lucka, just för att den ställer en 40-årig kvinna i centrum för en berättelse. Camille rewinds klarar Bechdeltestet med råge och om den kommer till Sverige lär den bli en hit bland medelålders frankofiler.