Sista tävlingsdagen hade en av de starkaste filmerna premiär. Jeff Nichols vann kritikerveckan förra året, med det psykologiska dramat Take shelter (som gick upp på bio i Sverige igår). I sin nya film Mud rör han sig längs Mississippi-floden, där två tonårskillar lär känna en rymling som tagit sin tillflykt till en ö mitt i floden. Det är independent-americana i samma fåra som Winter’s bone och Martha Marcy May Marlene – Mud känns mer som en Sundancevinnare än en Cannesvinnare. Men det kan ändå räcka långt imorgon. Och var filmen definitivt kommer att uppmärksammas är på Oscarsgalan 2013. Matthew McConaughey i titelrollen gör ett sådant där nerskitat porträtt som bryter mot typecasten, som alltid uppmärksammas i Oscarstider. Vilket jag inte alls har något emot, jag tycker att han gör sin bästa roll sedan debuten i Dazed and confused.
Mansfilmsmantrat, med en ung pojke som bondar med en medelålders strulig man, är förstås i sin tur en stereotyp, men Nichols lyckas styra båten undan de värsta klyschorna. Allteftersom filmen fortgår inser man att den framför allt handlar om kärlek, på alla nivåer: mellan föräldrar och barn och vänner och älskare. Jeff Nichols bekänner gladeligen sin skuld till Mark Twain och Terrence Malick (han nämner Tom Sawyer och Det grymma landet som inspirationskällor), och riktigt där är han inte än – men jag tippar att när 10-talsfilmen summeras kommer Nichols att stå ut som en av de amerikanska regissörer som gjort starkast avtryck.
