Hade nog kunnat ignorera det här om det inte varit för att jag nyss var hos tandläkaren, men kan nu inte låta bli att notera att författaren och tecknaren Anders Mathlein i dagens SvD beklagar att stora, kommersiella, kritikerbespottade böcker blir till stora, kommersiella, kritikerbespottade filmer. Mathlein verkar förvisso bekant med att att det inte är något nytt med filmatiseringar, och säkert känner han också till Selma Lagerlöfs betydelse för den svenska guldåldern för massa år sen. Men nu när filmproducenterna ger sig på Stieg Larsson och Liza Marklund, då har det gått för långt.
Eftersom Mathlein slår fast att ”en roman finns ju i lika många versioner som den har läsare, medan filmen bjuder en färdig form” borde det inte finnas så mycket för oss filmkritiker att göra. Bara att packa ihop. Eller finns det ändå någon möjlighet att samma film, trots att den består av bilder och inte bokstäver, faktiskt kan läsas på olika sätt?
