Varför känns film inte längre verklig? Den frågan ställer youtubekanalen Like Stories of Old i en videoessä som blivit viral under veckan. Videon jämför begreppen haptisk vs optisk film där haptisk syftar till att beskriva filmmediets taktila kvalitéer. Ögonen ser inte bara, de känner vad som ryms i bilden. Den optiska filmen däremot, exemplifierat med CGI-dominerade filmer som Jurassic World: Rebirth och Wicked, skapar bilder som bara syns, utan att kännas. Vi sugs helt enkelt inte in i dem.

Anledningen till att Like Stories of Old:s essäfilm blivit så populär är att den mellan sina filosofiska funderingar om seendets fenomenologi kommer med flera konkreta förklaringar till varför film idag inte känns lika verklig, och därför inte heller lika lockande. Jurassic Park från 1993 hade inte en mer verklighetstrogen premiss men sättet på vilken den var gjord skapade en känsla av verklighet (och paranoia för att dinosaurierna faktiskt kan komma tillbaka). Problemet med dagens film? Det förändrade djupfokuset!

Traditionellt sett har film spelats in i verkliga miljöer med ett skärpedjup som låtit oss se bakgrundens alla detaljer, känna bildens textur och uppleva en faktisk rumslighet. Men den så kallade optiska bildens datoranimerade miljöer har fastnat i ett cinematiskt grepp som endast lyfter fram ansikten och reducerar bakgrunden till digitalt softfokusbrus. Nog för att ett mänskligt ansikte kan vara ett landskap i sig men när de CGI-ritade platserna lösgör människorna och därmed också produktionen från de miljöer de faktiskt vill gestalta blir resultatet också plattare. Någon glömde att sminka på svettdroppar i den datoranimerade djungeln.

Men filmens förfall behöver inte vara den moderna teknologins fel, snarare handlar det som så ofta om vad människorna bakom maskineriet väljer att göra med den. När FLM i veckan intervjuade Albert Serra om hans senaste film Stunder av stillhet (förhandspremiär med regissörssamtal 7 december i Stockholm) så hyllade han den moderna post-produktionens klipp och klistra-möjligheter och inspelningsbatterier som aldrig tar slut. Det är just tack vare vår tids tekniska landvinningar som han kunnat göra sina blodiga och svettiga lågbudgetfilmer vars digitalgrusiga motiv liknar renässansmålningar.

Vad den digitala tekniken har bidragit med i form av utveckling, uppfinningsrikedom men också ekonomiskt globalt utnyttjande är ett ämne som utforskas i FLM:s kommande temanummer om 2000-talets film: Scener ur ett kvartssekel. Bland annat analyserar Kim Ekberg den obrutna tagningens genomslag, Johannes Hagman ger sig i kast med den hypnotiska genren slow cinema och Sonya Helgesson Ralevic ser hur Spiderman iscensätter Hartmut Rosas rasande stillestånd medan Kim Khavar Fahlstedt synar relationen mellan Netflix och Nollywood.

Den digitala tekniken är ändå inte filmens främsta bödel, snarare ligger frågan om filmens fortsatta kvalité i vad vi väljer att filma, och inte. Vill du läsa mer om vad som filmats, setts och gjorts under 2000-talets första 25 år? Håll utkik efter FLM NR 72 – 73, ute i butik 9 december!

Artikeln publicerades ursprungligen som ett nyhetsbrev 28 november. Prenumerera här på FLM:s nyhetsbrev som utkommer varannan vecka med de senaste filmnyheterna och kommentarerna!