“Let me put my hands on your knees, I’m Angelina Jolie.”
Så sjöng artisten Tommy Genesis i låten Angelina från 2015. Textraden samplades av Lana Del Rey i låten Peppers från 2023 och kan ses som ett exempel på hur Angelina Jolies närvaro i populärkulturen sträcker sig utanför bioduken. I ett kommentarsfält under ett av sina inlägg på Tiktok skriver Genesis att det är skådespelerskans energi hon kanaliserar när hon har sex. “It’s roleplay. Like who am I in my mind when I’m channeling this divine energy/power – I’m Angelina Jolie.” Referensen till Jolie förmedlar en känsla av orädd kvinnlighet, menar hon.
Trots Jolies många roller så är sociopaten Lisa Rowe i James Mangolds Girl, interrupted från 1999 kanske en av de viktigaste. Rollen vann henne en Oscar men cementerade också den populärkulturella bilden av henne som känslokall, förförisk och galen, och är (tror jag) en av anledningarna till att moderna artister som Genesis och Del Rey hyllar henne som sexsymbol.
Året är 1967. Vietnamkriget är i full fart, unga män mönstras och unga kvinnor låses in på psyket. Susanna (Winona Ryder) blir efter ett självmordsförsök inlagd på mentalsjukhuset Claymoore. Hon blir diagnostiserad med personlighetsstörningen borderline och möter en drös unika gestalter – både kufiska och sympatiska.
Hennes dominanta utstrålning ber inte snällt om rampljuset, utan kräver det våldsamt och gör henne till händelsernas centrum.
När Jolie, i rollen som Lisa, brakar in på avdelningen med vansinnig blick, trollbinder hon både Ryder och publiken. Hon lyckas vara både charmig och skräckinjagande på samma gång, vinner över sköterskorna med ett brett leende och sin beroendeframkallande karisma. Hon utnyttjar också sin sexuella magnetism, bland annat i en scen där patienterna får dispens för att köpa glass. Vid glasskiosken får hon killen i kassan att göra bort sig totalt, medan hon storögt fäster hans blick och slickar på ett cocktailkörsbär. I en annan scen hånglar hon upp en hippie bara för att kunna sno hans plånbok.
Inne på mentalsjukhuset styr hon det sociala livet och leker med de andra patienterna som pjäser på ett schackbräde. Med enbart ord triggar hon de andra inlagda till nervsammanbrott, hon vet exakt vilka knappar hon ska trycka på. Inte minst Daisy (Brittany Murphy) som efter en extrem avhyvling tar livet av sig. Det är nog filmens obehagligaste scen. När Lisa ser sin väns döda kropp hänga i en snara kontrar hon med att, utan att röra en min, gräva igenom likets fickor och lämna rummet med en bunt sedlar i handen.
En känd kuriosa från inspelningen beskriver hur Jolie undvek all form av kommunikation med Ryder innan och under set, för att kunna spela Lisa. Hon menade att om hon såg någon form av mänsklighet i Ryder, så hade hon inte kunnat spela ut sociopaten ordentligt. Det är anmärkningsvärt att ta sitt jobb på sådant allvar. Det är också intressant hur bekväm Jolie var med att gå in i den galenskapen, att inte bemöta Ryder förrän när hon stormar in på Claymoore, skrikande med galen blick. Hon spelar antagonisten men blir ändå den som gör störst intryck, den som alla minns när man tänker på Girl, interrupted. Hennes dominanta utstrålning ber inte snällt om rampljuset, utan kräver det våldsamt och gör henne till händelsernas centrum.
Anledningen till att Jolie som Lisa Rowe lämnat så stort avtryck kanske också beror på hur rollen speglats i aktrisens privata liv. Det är som om att hon lekt med stereotypen “galen tjej” och inte kunnat lämna Lisa Rowe helt och hållet där på set, utan ibland fortfarande möter henne utanför bioduken. Tänk blodsbröllopet med den tjugo år äldre Billy Bob Thornton år 2000, där paret bar varandras blod i en amulett runt halsen. Bilderna på turturduvorna från denna tid, där de ser ut att vara helt besatta av varandra, ger samma intensiva och okontrollerade känsla som vi ser i Lisa. Glöm förresten inte hennes enorma knivsamling. Jolie började redan som tolvåring att samla på knivar och rörde upp kontroverser när hon gav sonen Maddox sina första knivar när han bara var sju år gammal. ”We talk about samurais and about the idea of defending someone as good. We talk about everything.”, var hennes svar på kritiken.
Samtidigt gjorde även tabloiderna ett flitigt jobb med att sätta Jolie i ett slags andra kvinnan/fresterska-fack, med tanke på relationen med Brad Pitt. Man målade gärna upp Jolie som en siren som kom insvepandes på inspelningen av Mr and Mrs Smith och stal Pitt från den folkkära, girl next door-aktiga Jennifer Aniston. Det var nog synnerligen lätt att ställa dessa två kvinnor mot varandra, en knivsamlande donna med sin älskares blod runt halsen kontra den jeansklädda, gulligt sorglösa Friends-stjärnan. Ännu ett exempel på hur rollen, eller arketypen, som Lisa symboliserar i Girl, interrupted överförts till verkligheten. Bilderna och rubrikerna på tabloiderna målar upp samma bild som hon själv fabricerar och skådespelar på vita duken. Angelina Jolie, den hotfulla kvinnan.
För den generation deprimerade tonårstjejer som upplevde Tumblr på 2010-talet blev Girl, interrupted en slags bibel. Personligen kom jag över filmen en sömnlös sommarnatt, rastlöst scrollande på bloggplattformen. En stillbild från filmen uppenbarade sig på skärmen, Brittany Murphy med glansiga ögon och undertexten “Just give me the fucking valium”. När jag såg filmen förundrades jag av de kusliga detaljerna, de söta spetsgardinerna över ett fönster med lås och galler. Det var som ett potpurri av typiskt tjejiga artefakter – rosetter i håret, gosedjur och volangprydda sängöverkast blandat med mentalsjukhusets brutalitet i form av lugnande sprutor och patientsängar med handfängsel. Jolie rörde upp en del kontrasterande känslor. Främst obehag men även avund, konstigt nog, för sin kompromisslöshet och makt över sin sexualitet. Fantasin om att dominera ett sammanhang eller att få någon att göra bort sig bara genom en blick planterades i mitt tonårsjag. Att få ha det på sina villkor. Är det den fantasin och den sidan av Jolie som Del Rey och Genesis sjunger om? Kanske har vi alla en sån mörk fantasi, och kanske är det just därför som filmen och gestalten Lisa Rowe blivit så ikoniska.
