Vad är en filmstjärna? En ”populär filmskådespelare”, enligt Svensk ordbok. För många är det mer komplicerat än så. Efterledet i ordsammansättningen antyder inte bara lyskraft, utan också villkoren för långdistansförhållandet. Den väldiga rymden mellan åskådarna och stjärnorna.
Därav ingen slump att filmstjärnan Chiyoko Fujiwara, huvudpersonen i Satoshi Kons Millennium actress (2001), som fick svensk nypremiär i augusti, introduceras i rollen som astronaut på väg upp i det stora svarta. Övertydligt? Det kan tyckas, men senare förstår vi att scenen rör vid fler plan än det uppenbara.
Ramhandlingen är uppbyggd kring en intervju. Inför fiktiva Ginei Studios konkurs ska en dokumentärfilmare intervjua studions största stjärna: Chiyoko Fujiwara. Den numera tillbakadragna skådespelerskan blickar tillbaka på sitt liv, uppspelat som om det vore filmscener – men inte ur en film. Hennes livsgärning rymmer ju en mängd roller, genrer, världar och stilar.
Filmvetaren Richard Dyer har beskrivit en samverkan mellan stjärnan och demokratins framväxt. Han menar att stjärnan blev ett naturligt föremål för dyrkan i denna nya, moderna värld, där enskilda röster höjdes till skyarna medan individualismen slog rot. Utifrån denna beskrivning blir filmstjärnan en slags frihetssymbol. Bilden i Satoshi Kons verk är en annan, mer fängslande och klaustrofobisk. På ett surrealistiskt vis målas en destruktiv stjärnkultur upp – ett maskineri som krossar individer i tusentals bitar.
Temat syntes redan i Kons långfilmsdebut, den psykologiska thrillern Perfect blue (1997). Där lägger popidolen Mima mikrofonen åt sidan för att försöka bli skådespelerska, men självförverkligandet hindras av en mansgrisig bransch och toxisk fankultur. Överskridna gränser, stalking och identitetskapning blir vardagsmat. På nätet frodas en kultur i det dolda och snart inser Mima att någon startat en blogg, ”Mimas rum”, som utger sig för att vara hennes. Eller är allt bara delar av en dissociativ identitetsstörning?
Millennium actress är inte lika mycket en samtidskritisk mardröm som en lyrisk biografi, med spår av verkliga japanska filmstjärnor som Setsuko Hara. Om minnet av Hara i dag präglas mycket av hennes samarbeten med Yasujiro Ozu, för vilken hon fick personifiera den ideala, självuppoffrande kvinnan och eviga dottern, ger Chiyoko Fujiwara prov på en bredare palett. Så pass att man börjar ana att hon förlorat sig själv i fiktionen.
I ett montage rider hon i sidled, genom tid och rum och olika projekt. På språng genom filmhistorien. En optimistisk tolkning vore att man där ser hennes lyckade försök att vägra placeras i fack. Mer vemodigt skulle man, trots leendet på hennes läppar, kunna tolka scenen som hennes outtröttliga försök att hitta en väg ut ur dikten.
I nutid fortsätter teamet luska i skillnaden mellan Chiyoko Fujiwaras liv bakom och framför kameran – ”real life” kontra ”reel life”, så att säga. Händelsernas ursprung blir än otydligare – och skiljelinjen mellan fiktion och verklighet än oviktigare. Eller är det stjärnan själv som, på ålderns höst, bara fått allt svårare att sortera i minnesbanken?
Hur det än ligger till så är Millennium actress åtminstone en film som föreslår att man faktiskt kan känna skådespelerskan genom rollfigurerna som hon har spelat. Människan genom konsten.
Kan något liknande sägas om dagens stjärnor?
”En del av Marvelifieringen av Hollywood är att man har alla de här skådespelarna som har blivit kända för att spela de här rollfigurerna”, sade Quentin Tarantino i vintras i podcasten 2 Bears, 1 Cave. Förutom hans beprövade förmåga att ge gamla stjärnor nytändning, som med John Travolta i Pulp fiction (1994), närmade sig Tarantino filmvärldens kändiskultur i ”Once upon a time in Hollywood” (2019). Precis som sin romanversion från 2021 tar Tarantino där ett kontrafaktiskt grepp om 1969 års gräsdimmiga drömfabrik.
Det skadade inte filmens hajp av det var den första som parade ihop giganterna Leonardo DiCaprio och Brad Pitt. Dragplåster med helt annan glans än Chris Evans och Chris Hemsworth, om man ska tro Tarantino: ”De är inte filmstjärnor, eller hur? Captain America är stjärnan. Thor är stjärnan.” Iakttagelsen är inte unik, men visst ligger det något i den? Varumärket är viktigare än den mänskliga reklampelaren.
En parallell kan dras till den japanska idolkulturen som växte fram på 1980-talet, när fiktiva idoler från animeverk blev så populära att det släpptes musik och gavs konserter i deras namn. Snart sågs en industrialisering av virtuella idoler, varav ett av de mer kända exemplen är talangagenturen Horipros skapelse: den 3D-animerade idolen Kyoko Date. Lanseringen skedde 1996 och redan samma år närmade sig cyberpunkikonen William Gibson fenomenet i sin roman Idoru.
Det är lätt att förstå de kommersiella krafterna bakom. Enligt bolagslogik torde full kontroll vara att föredra framför förhandlingar med viljestarka konstnärssjälar. Se bara på de pågående strejkerna i Hollywood, där ett av orosmolnen rör artificiell intelligens och studiornas potentiella missbruk av tekniken. Varför betala och bråka med manusförfattare och skådespelare om sådant som kan lösas med interna knapptryck?
I det avseendet borde det vara till Disneys fördel om kändisskapet, som Tarantino påstår, är kopplat till själva rollfigurerna i stället för skådespelarna som gestaltar dem.
Mer än uppdelningarna skildrar Millennium actress sammansmältningen, där verklighet och fiktion vävs ihop tillsammans med dåtid och nutid. När Chiyoko Fujiwara står inför döden sker en övergång till hennes yngre, fiktiva jag, från inledningen, som till slut lyfter med farkosten. Hon lämnar jordelivet – bildligt och bokstavligt.
Vart är hon på väg? Än viktigare här är nog vad hon lämnar bakom sig. Publiken, ja, men också inspelningarna, strålkastarna, kamerorna. Branschen som försökt äga och styra henne. I stället för att bara spela rollen, enligt andras manus och regi, ser vi henne nu bli ett med den.
När bilden tonar till svart och stjärnhimlen slocknar med den har Chiyoko Fujiwara till sist lyckats göra sitt livs roll till sin egen. Hon bär med sig den i oändligheten.
Ingen popularitet i världen kan väl mäta sig med den känslan?
Publicerades ursprungligen i FLM Nr. 64, hösten 2023.
