Jag har försökt att skriva den här texten sedan förra sommaren, då jag träffade Elisabeth Marjanović Cronvall och Marta Dauliūtė på Bergmanveckan, en årlig festival som äger rum på Fårö bara ett stenkast från mästerregissörens arkitektritade sista boning. Marta och Elisabeth, som driver filmproduktionsbolaget MDEMC, var inbjudna till den hemtrevliga lilla filmfestivalen för att tala om sitt omtalade men fortfarande relativt ovanliga yrke: intimitetskoordination. Schemapunkten – som folk talade storögt och nästan lite upprört om – var välbesökt, varenda stolsrad i partytältet på baksidan till Bergmancentret fullsatt. Samtalet, som fördes i en intellektuell och prövande ton, modererades av festivalens verksamhetsledare Cristina Jardim Ribeiro. Trots att högsommarvärmen höll på att ta död på publiken, fick Marta och Elisabeth flera nyfikna frågor från såväl filmarbetare som cineastbesökare.
Men intimitetskoordinatorernas närvaro var inte helt utan kontroverser. Den franska regissören Audrey Diwan, vars Annie Ernaux-filmatisering Omständigheter belönades med guldlejonet i Venedig och hyllades av kritiker, var på besök för att tala om sin filmatisering av den mjukpornografiska romanklassikern Emmanuelle. Hon satt på samma scen några timmar efter Elisabeth och Marta och fnös mot allt som hade med intimitetskoordination att göra. Hon var ovillig att diskutera saken vidare, men hon sa att hon aldrig skulle komma på tanken att använda sig av en intimitetskoordinator – det var en uppgift hon som regissör kunde sköta utmärkt på egen hand. Och dessutom: ”Det skulle begränsa min frihet som konstnär i alldeles för hög grad.” Hon fick medhåll från filmstjärnan Aubrey Plaza.
Men vems frihet pratar man om? En mindre etablerad skådespelare befinner sig till exempel i ett annorlunda läge jämfört med en etablerad regissör. Och intimitet på film handlar inte bara om sex. Att spela in en sexscen där man deltar aktivt väntas i regel vara mer utsatt än att stillsamt spela död eller, för den delen, sovande. Men stämmer det verkligen?
Jag begrep inte riktigt varför intimitetskoordination uppfattades som kontroversiellt. Eller, jo, jag begrep det: old habits die hard. Den som har makt vill gärna behålla makt. Intimitetskoordinatorer tvingar regissörer till att granska sina egna beslut ett par varv till. Den konstnärliga processen – som för många pågår i något skrymsle i det inre – tvingas ut i det öppna på ett sätt som många kanske uppfattar som besvärligt och obekvämt. Michael Douglas – som har varit med i intimt vågade filmer som Basic instinct och Farlig förbindelse – har nyligen sagt i en intervju att det på en inspelning är ”mannens uppgift att få kvinnan att känna sig bekväm”. Men likväl finns det snarlika yrkesgrupper på en inspelning som har översyn över stunts och annat som kräver en ovanlig och särskilt utmanande form av fysisk och mental prestation från skådespelare. Ingen skulle väl anse att dessa uppgifter inskränker regissörens eller filmstjärnans konstnärliga frihet? Den nästintill hätska stämningen, som då och då kunde blossa upp under samtalet på festivalen, kändes underlig.
Detta var alltså snart ett år sedan, och jag har sedan dess försökt att få till en intervju med Elisabeth och Marta, som har varit intimitetskoordinatorer på produktioner som Syndabocken, Painkiller, Threesome, Nattryttarna, Stormskärs Maja, Trolösa och Den svenska torpeden. Men deras fullsmockade arbetsschema, som innefattar ett flertal prestigeproduktioner inom svensk och europeisk film och tv, gör att det drar ut på tiden.
Men det har också visat sig vara oväntat svårt att närma sig ämnet. Jag har även mejlat till intimitetskoordinatorn och “rörelseregissören” Ita O’Brien, en inflytelserik om än kontroversiell portalgestalt, men inte fått något svar. Jag har försökt att få till ett besök under en arbetsdag när Marta och Elisabeth är på inspelningsplats, men det blev jag – av skäl jag i efterhand förstår – nekad. Till sist får vi ändå till ett samtal över Zoom.
─ Hela vårt arbete bygger på ett förtroende som vi bygger tillsammans, säger Marta. På grund av sekretessbestämmelser får vi inte dela med oss av något som yttras till oss i förtroende. Men vi skulle heller aldrig vilja bryta mot detta förtroende.
När jag pratade med Diwan och Plaza privat på festivalen fick jag känslan av att de tyckte att det hela var larvigt och överdrivet känsligt. Allt hemlighetsmakeri och protokollföljande kan verka en smula misstänkt, för att inte säga torrt och övermåttan byråkratiskt. Raka motsatsen till hur man instinktivt föreställer sig att en konstnär ska jobba, åtminstone enligt någon äldre idé om genialitet och gudomlig inspiration.
Både Marta och Elisabeth har bakgrund som regissörer, så tanken på att ställa sig i vägen för en konstnärlig vision ter sig som smått absurd.
─ Vi har alltid produktionens bästa i åtanke, säger Marta.
Men Marta och Elisabeth vill också förtydliga att intimitetskoordinatorer har en något annorlunda konnotation i Sverige än i till exempel USA. Intimitetskoordination har på ett naturligare sätt gift sig med den svenska arbetsplatsmodellen, starkt präglad av fackliga rörelser under 1900-talet, där man på ett mer aktivt sätt arbetar med frågor om jämställdhet och samtycke.
─ Kulturen i Hollywood är rätt annorlunda från svenska produktioner, säger Elisabeth. Det är en av anledningarna till att Netflix och HBO har börjat med intimitetskoordinatorer.
I takt med att amerikanska streamingtjänster har blivit mer inflytelserika världen över, har alltså intimitetskoordinatorer – som Marta och Elisabeth talande nog skriver ut ”IC” i våra inledande mejlväxlingar, som i ”intimacy coordinators” – blivit allt vanligare även utanför den amerikanska drömfabriken, inte minst i svallvågorna efter metoo-rörelsen. I själva verket kräver streamingtjänster numera att man använder sig av IC:s även inom svenska produktioner.
Vad brukar ert arbete främst gå ut på?
─ Åttio procent handlar om förberedelser, säger Marta. Om vi gör detta bra, så blir vårt främsta jobb på set att se till att protokoll efterföljs och att skådespelares behov tillgodoses.
Hon beskriver hur de tillbringar lång tid med att ”bryta ner” ett manus innan inspelningen börjar. De går igenom texten scen för scen, bild för bild, med en rödpenna i högsta hugg. De skriver utförliga anteckningar och gör något som de kallar för ”riskbedömningar” av enskilda moment. ”Hur pass stor risk för trauma föreligger?” frågar de sig retoriskt under samtalet på Bergmanveckan.
─ Det stora arbetet med förberedelser handlar om att stötta skådespelare till att formulera sina gränser för vad de känner sig trygga med, säger Elisabeth. Att säkerställa samtycke, och att kommunicera mellan skådespelare och produktion. De spelar en karaktär, men det är fortfarande deras privata kroppar.
Begripligt nog är det ett tidskrävande arbete, men nödvändigt. Det finns så mycket som kan gå snett. Tanken slår mig inte minst när jag tittar på dokumentärserien Quiet on set, som handlar om barnskådespelare som blivit djupt ärrade av att arbeta för tv-kanalen Nickelodeon, som bland annat producerade populära program som The Amanda show. I ett avsnitt av Sam & Cat ligger Ariana Grande på en säng och häller vatten över sitt ansikte och sin kropp medan hon ger ifrån sig kvidande läten. Hon frågar sig: ”Kan en tonårsflicka dricka vatten medan hon ligger ned?” En intimitetskoordinator skulle antagligen fråga vad syftet med scenen var. Skulle det vara möjligt att uppnå samma konstnärliga syfte, fast utan allusionen till pornografiskt sex i samband med en minderårig?
I samband med vår intervju mejlar Elisabeth mig ett dokument, tre – fyra sidor med text och punktlistor, där olika riktlinjer och förhållningsregler till hur intima scener ska spelas in finns formulerade. Några exempel:
– Om det i scenen förekommer nakenhet, kommer en person från kostymavdelningen att tilldelas uppgiften att snabbt ge varje skådespelare som behöver en morgonrock eller liknande för att täcka dem. Vid överenskommelse kan denna uppgift också tilldelas IC.
– I en scen som börjar med nakenhet kommer morgonrock/filt/skynke tas bort efter klappa och precis innan “action”/“varsågod”.
– Fotografen/kameraoperatören ska vända bort kameralinsen från skådespelarna eller täcka linsen när regissören säger “tack” eller “bryt”.
Många, inklusive undertecknad, tänker på sex när man tänker på intima scener på film. Ovanstående exempel hjälper till att understryka detta. Det är här det blir komplicerat, men också väldigt intressant. Intimitetskoordinatorer kan avlasta regissörer genom att ta hand om praktiska detaljer, som att förse skådespelare med en morgonrock och/eller en handduk vid lämpligt tillfälle. Det är sådant som en regissör kan glömma bort, eftersom det är så mycket annat som pågår som kräver hens uppmärksamhet. Men koordinatorerna kan också se till intimitet i en vidare, mer komplex bemärkelse. Det faktum att man oftast bara tänker på sex när man hör ordet intimitet visar hur lätt det är att förbise all annan typ av fysisk närhet och beröring som förekommer på film.
När Marta och Elisabeth bryter ner ett filmmanus med ”risken för trauma” i åtanke, är det inte bara sex som markeras med rödpenna. Behöver en ung skådespelerska visa brösten i den här scenen? Men framförallt granskas intimitet i alla dess former. Hur känns det för en tolvåring att hålla hand med en trettioåring? Är det nödvändigt för berättelsen att den vuxna mannen ska ta barnet på huvudet?
Men inte minst scener som föreställer död och sömn krävs ett grundligt förarbete. Att sova bredvid någon är en intim upplevelse, men också att spela död kan visa sig vara en oväntat komplicerad uppgift. Jag såg nyligen dokumentären Hearts of darkness, som dokumenterar arbetet med Francis Ford Coppolas Apocalypse now, och skillnader – eller snarare framsteg – inom filmindustrin blir tydliga. När de spelade in slutscenen, som äger rum vid ett tempel i den kambodjanska djungeln, väntades statister vara nedgrävda till huvudet i tiotal timmar utan paus i en fruktansvärd tropisk värme. Hade dessa skådespelare, som främst var amatörer som den filippinska militärdiktaturen försåg produktionen med, något att säga till om? Tveksamt.
Elisabeth och Marta ska vara på plats som en brygga mellan skådespelare och regissör. Men deras närvaro ska också fungera som en försäkran om att skådespelares trygghet faktiskt beaktas.
─ Att bryta en scen om något känns obekvämt ska inte vara något extraordinärt i en arbetssituation där trygghet står i fokus, säger Marta. Men jag tror att det fortfarande är lite tabubelagt och kräver mycket mod och självsäkerhet.
Hur skiljer sig arbetet med en sexscen från till exempel en dödsscen?
─ Det är enkelt för en skådespelare att avvärja något obekvämt i en scen som innehåller simulerad penetration, säger Elisabeth. Det kan man göra genom själva skådespelandet utan att behöva sätta stopp för en scen. Detta är däremot svårare att göra när man ska spela död eller sovandes. Det blir inte lika lätt att avvärja obehag om man ska vara helt passiv. Just därför kräver ofta dessa scener mycket förberedelser och tillit.
─ Den här typen av scener kräver också mer av oss som intimitetskoordinatorer, säger Marta. Vi är alltid där och försöker läsa av hur skådespelare mår och vad de kan tänkas behöva. Det är mycket svårare att läsa av i en situation där kroppsspråket ska vara passivt. Intimitetskoordinatorernas jobb handlar delvis om att ställa frågan: Vem tillåts vara aktiv, och vem väntas ligga raklång – död, sovandes eller i samlagsställning – och vara ett passivt objekt? Regissörer som slår bakut i protest är, antagligen, rädda för att passiviseras i sitt konstnärskap.
Men film är ett kollektivt medium, och även om en filminspelning inte riktigt är som alla andra arbetsplatser behöver filmarbetare kunna känna sig trygga med att de inte ska utsättas för något traumatiskt på sitt jobb. Visst, jag kan förstå att många – i synnerhet folk som sitter på en känslig maktställning – känner sig skeptiska; filmbranschen går runt på fula knep som går ut på att tillförskansa sig så mycket makt som möjligt och, med fina avsikter som täckmantel, utmanövrera filmregissörer och filmstjärnor. Paranoian är begriplig, för att spela djävulens advokat. Men jag tror likväl att intimitetskoordinatorer är ett litet steg på vägen att skapa stabilare arbetsförhållanden för alla.
Publicerades ursprungligen i FLM Nr. 67, sommaren 2024.
