Söndag 25 februari avslutades den 75:e upplagan av Berlins filmfestival. Några av festivalens stora snackisar blev att No other land (bilden) – en film om israeliska bosättningar på Västbanken – vann pris för bästa dokumentär och publikens pris i Panoramasektionen. Festivalsektionens Instagramkonto hackades senare med ett publicerat inlägg som ”bad om ursäkt” för att Berlinale inte gett sitt fulla stöd till Palestina. När en av filmens israeliska regissörer, Yuval Abraham, gick upp på scenen tillsammans med den palestinska medregissören Basel Adra, sa Abraham i sitt tacktal “this situation of apartheid between us, this inequality, it has to end.” Tyska politiker var snabba med att ta avstånd från regissörernas budskap och Berlinale själva gick ut med att de hade önskat att regissörerna skulle vara mer nyanserade i sin kritik av Israel.

Berlinale är inte den första filmfestivalen som efter Hamas attack 7 oktober hamnat i en mediastorm runt Israel-Palestina. Även IDFA och Stockholms filmfestival sveptes med förra året. Omvärldens konflikter får en allt större betydelse i salongerna. Samtidigt blir det allt mer motsägelsefullt i hur festivalerna navigerar det politiska landskapet när man å ena sidan vill att film ska utgöra startskottet för samtal och å andra sidan, som Berlinale, menar att samtalet ska vara nyanserat.

Problemet med att ta ställning i en fråga för att sedan uttrycka sig mer svepande i en annan är att avsaknaden på fördömande ord blir en ståndpunkt i sig.

Man behöver inte gå långt bak i tiden för att påminnas om hur festivaler har använt sitt offentliga utrymme för att lyfta krigets konsekvenser. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina portades landet helt från Stockholms filmfestival. Samma festival gjorde Ukraina till årets tema och visade en 397 minuter lång film för att hedra de 397 barn som då hittills dödats i kriget. IDFA var snabba med att byta ut sin logga till Ukrainas färger och Berlinale gick ut med ett pressmeddelande att de står i solidaritet med Ukraina.

Det finns en poäng i att filmfestivaler säger sig inte vilja ta ställning. De ska kunna vara plattformar för olika politiska åsikter där motsägelser kan få mötas – vilket Berlinale lyfte fram i ett uttalande på sin hemsida. Men troligtvis lär fler kontroverser och mer kritik uppstå under året som ligger framför oss, när blickarna vänds mot Oscarsgalan och Cannes samtidigt som Israels bomber fortsätter att falla över Gaza. Kanske är det först nu som denna typ av inställning prövas i grunden. Frågan är om den håller i längden.

Av Olga Ruin och Rebecca González León, redaktörer för FLM.

Texten publicerades ursprungligen som ett nyhetsbrev från FLM 4 mars. Prenumerera på nyhetsbrevet här.