Johannes Hagman drabbas av upplevelsen i Line describing a cone när experimentfilmfestivalen Avant firar 50-årsjubiléet av Anthony McCalls ikoniska ljusverk.
Idén är lika enkel som genial. En ljuspunkt projiceras på en vägg i ett mörkt rum och expanderar under trettio minuter sakta men säkert till att omfatta konturerna av en cirkel. Under tiden skickar en rökmaskin ut ett jämt flöde av dimma som uppfyller lokalen. Resultatet blir en koniskt formad ljusskulptur, bestående av en högst påtaglig men samtidigt efemär materia; lika distinkt som bräcklig.
Verket som beskrivs är Line describing a cone av den brittiske, New York-baserade konstnären Anthony McCall. Dess 50-årsjubileum – det uruppfördes 30 augusti 1973 på Fylkingen i Stockholm – uppmärksammades under årets upplaga av filmfestivalen Avant i Värmland. Sedan starten 2002 har Avant en gång om året förvandlat Karlstad till ett mecka för experiment- och avantgardefilm, och lockat ett flertal internationellt erkända filmskapare och konstnärer till den västsvenska skogsbygdens välordnade huvudstad. Årets upplaga hämtade sin rubrik från McCalls ikoniska verk, som konstnären själv väljer att kalla en film för att det, som han uttryckte det, är det både enklaste och kortaste ordet att använda. Detta trots att hans så kallade ”solid light works” knappast utgör filmer i egentlig mening. Snarare kan dessa skulpturala ljusperformances sorteras in under rubriken Expanded Cinema, liksom för övrigt flertalet övriga inslag på årets upplaga av Avant. Skall man försöka sig på en sammanfattning av årets tema skulle det kunna sägas vara en undersökning av filmens materiella förutsättningar – i form av projektorn, filmemulsionen och, inte minst, ljuset som mediets absoluta grundförutsättning.
”Den egentliga festivalen inleddes så en höstlig fredagskväll på Kristinehamns konsthall, där lukten av multnande höstlöv blandades med de lockande pizzadofterna från den intilliggande italienska restaurangen.”
Den programpunkt som befann sig längst från vad vi normalt sett associerar med film var onekligen Olivier Perriquets ljusperformance som avslutade hela festivalen. Det presenterades dock för Stockholmspubliken redan tidigare under veckan i ett slags inofficiellt förprogram, som också inkluderade en visning av Gaëlle Rouards film M…H (2016). Kvällen hos ateljékollektivet Glada Sprutan i Henriksberg arrangerades av det analoga filmprojektet Spectral, som också är en av medarrangörerna till huvudfestivalen. Trots de begränsade tekniska förutsättningarna är frågan om Perriquets abstrakta, stroboskopiska ljusföreställning inte gjorde sig bättre i denna punkiga, småskaligt postindustriella inramning, än vad den gjorde i den städade miljön på kulturcentret Arenan i Karlstad. Åtminstone var publikens gensvar här desto mer entusiastiskt för fransmannens performance, där han till tonerna av den frånvarande parhästen Julien Clauss förinspelade, pulserande elektroniska soundtrack, och med hjälp av reflekterande glas, objekt och ett allt intensivare stroboskopiskt flicker, skapade ljusfenomen som i sina mest intensiva ögonblick förde tankarna till ett psykedeliskt experiment i masshypnos.
Den egentliga festivalen inleddes så en höstlig fredagskväll på Kristinehamns konsthall, där lukten av multnande höstlöv blandades med de lockande pizzadofterna från den intilliggande italienska restaurangen. Programmets centralverk var alltså Line describing a cone. För den som likt jag själv hade ganska dimmiga begrepp om vad som var att vänta, framstod denna skulpturala ljusupplevelse som något av en uppenbarelse. McCalls verk inbjuder publiken till att röra sig i rummet, betrakta det ur olika vinklar, röra sig igenom och interagera med det. Särskilt effekten av att befinna sig inne i ljusskulpturen med blicken riktad mot projektorn var inte mindre än hänförande.
Det efterföljande samtalet avbröts traditionsenligt abrupt med hänvisning till den italienska restaurangens stängningstid, men återupptogs dagen efter på Arenan i Karlstad. Där kunde McCall fördjupa sig i de materiella aspekterna bakom Line describing a cone, och mindes hur dammiga utställningslokaler och en ihärdigt rökande konstpublik under 70-talet gjorde att verkets själva synlighet aldrig var ett problem. När projektionen flyttade in i sterila, rökfria konsthallar visade sig materiens bräcklighet och verket blev helt enkelt osynligt; tills dess att rökmaskinens ankomst återigen gjorde en tillfredsställande presentation möjlig. Verkets materiella aspekter synliggjordes under festivalen även ur ett annat perspektiv när det visade sig att den analoga kopian inte hunnit fram i tid, och projektionen istället fick ske digitalt. Detta borgade för en något förvirrad tillställning när den senare under kvällen följdes av Line describing a cone 2.0 – McCalls digitala version från 2011, som nu torde ha uppfattats som identisk av lejonparten av publiken. Därutöver visades Conical solid och Doubling back – ytterligare två av konstnärens solida ljusverk – samt dagen efter några filmade dokumentationer av McCalls tidiga performance, där egentligen endast Landscape for fire (1972) uppvisade några större filmiska kvaliteter.
Med ett besöksantal som genom åren lär ha fluktuerat mellan något tjugotal till gott och väl över hundra, framstod årets upplaga som både livlig och välbesökt – ett faktum man bland annat kunde tacka en grupp på femton tillresta konststudenter från Oslo för. Oavsett detta torde Avant vara en av landets mest intima filmfestivaler och för den som inte kände för att höja rösten under något av de kortfattade konstnärssamtalen, fanns alla möjligheter att haffa de medverkande över en espresso i pauserna mellan visningarna. Det skapar dessutom onekligen en speciell stämning när de tillresta regissörerna tillsammans med arrangörer och publik delar festivalupplevelsen från början till slut.
Årets upptagenhet vid filmmediets materialitet synliggjordes med önskvärd tydlighet genom Greg Popes och Lasse Marhaugs performanceverk för 35mm-projektor, vars titel Film describing a screen refererade till festivalens hedersgäst med en humoristisk underton. Här misshandlade biografmaskinisten Pope en filmloop med diverse verktyg och tillhyggen tills duken fylldes av rispor och störningar, samtidigt som Marhaug fångade upp ljud från processen och manipulerade dessa på elektronisk väg. Alla streck fick till slut duken att likna ett hällregn, samtidigt som den successivt intensifierade ljudbilden förde tankarna till åskväder och blixtnedslag.
”Särskilt imponerande är bildernas materialitet; hur de tycks multna ihop, frätas sönder och mutera inför ens blick. Tiden verkar upplöst, liksom berövad framåtrörelse.”
Slutligen innehöll årets Avant en mindre retrospektiv över den franska filmskaparen Gaëlle Rouard – som förutom redan nämnda M…H (2016) visade den tvådelade långfilmen Darkness, darkness, burning bright (2022), samt det kortare verket Unter (2011). Här råder ingen tvekan om att det är film vi talar om; film som materia, kameraögat som blick, den rörliga bilden och ljudspåret som grundstenarna i ett världsbygge. Likt en filmens alkemist arbetar Rouard med utgångspunkt i det egna laboratoriet i sitt hem bland de franska alperna. Där framställer hon en dunkel skymningsvärld, där bilder av djur, växtlighet och landskap ackompanjeras av ett ljudspår som blandar klockklanger, fältinspelningar och samplingar av musik såväl som ur äldre och nyare filmhistoria. Särskilt imponerande är bildernas materialitet; hur de tycks multna ihop, frätas sönder och mutera inför ens blick. Tiden verkar upplöst, liksom berövad framåtrörelse. Ofta består bilden av flera fotokemiska lager, där negativ och positiv, rörelse och stillhet, samexisterar på flera olika plan och nivåer. Likt en verklig alkemist avslöjar Rouard självklart inte de hemliga recepten bakom bildernas säregna färgeffekter och magiska lyster.
I ett filmlandskap där den mesta rörliga bild vi tar del av bearbetas och multipliceras i otaliga versioner, filformat och lagringsmedier innebär det dessutom en särskild ynnest att få se Rouards oeuvre. Hon tar med sig sina analoga original till varje visningstillfälle och projicerar själv dessa med en 16mm-projektor i salongen; här finns sålunda inga duplikat, kopior eller alternativa versioner. På detta plan trumfar Avant i Karlstad med enkelhet de stora festivalerna, och erbjuder något man varken får i Cannes, Venedig eller Toronto – en i sanning unik filmupplevelse.
