Mästerliga Memoria ger fler frågor än svar. Det hör lite slow cinema till– i konstpauserna föds ett forum för tankar. Eller i Apichatpong Weerasethakuls fall: något slags sovkammare. I boken Memoria, utgiven av det cinefila finsmakarförlaget Fireflies Press, rätas ett par av filmens frågetecken ut. Som de kring huvudpersonens ”exploding head syndrome” (som även regissören lidit av). Och att huvudpersonens namn är en nickning till sömngångerskan Jessica i Jacques Tourneurs Svart mystik.

Överhuvudtaget tar drömmar och sömn upp stort utrymme i bokens första halva. Där trängs research, checklistor, brev, bilder och klotter av olika slag. Ett fragmenterat collage som lyckas bättre med att bjuda in till inspirationsskumning än djupläsning.

Bland utdrag från akademiska texter skymtas en skärmdump från en wikipedia-artikel. Delar av filmens berättelse återges också, men då som vanlig prosa. Dessutom ges historier om platserna där filmen spelats in – främst Bogotá, Colombia – och personer som bor där. Det är rätt sorglig läsning. Om en stor jordbävning som krävt både liv och byggnader, samt om vissa väpnade konflikter som brutit ut i landet.

Bokens andra del är mer strikt, uppstyrd – och typiskt nog: lite tråkigare. Bakombilder och proffsformaterade manussidor, med strykningar och kommentarer i bläck, leder till en intervju med Tilda Swinton. Avslutningen sker med en detaljrik inspelningsdagbok skriven av förlagets medgrundare Giovanni Marchini Camia.

”Någon vettig förklaring till något ges aldrig”, menade Jan-Olov Andersson i sin recension av filmen i Aftonbladet (8/4 2022). Inte så konstigt för ett verk som lyder drömmarnas uppluckrande logik. ”Allt blir bara en snyggt gjord meditativt långsam film om… ingenting.”

Om inte annat kan den här boken ses som ett bevis på motsatsen. Fast vänta nu, ”bevis”? Sånt gör mig kluven. För vad är det man vill åt som läsare? Som författare och förlag? Publicera ett facit som ger lösningar på filmens kluringar?

Nej, lyckligtvis saknas den struktur som krävs för att fungera som karta och kompass. Boken är rörig – ja, ibland till och med rätt ful i dess överbelamrade potpurri. Samtidigt är det just den formmässigt självreflexiva tankspriddheten, med inslag av härligt anspråkslösa instick (”Earth further away. Need stars like in Star Wars.”). som gör läsningen så intim. Man känner sig liksom lite närmare en av vår tids stora filmskapare.

Så man skummar och stänger, öppnar upp och bläddrar tillbaka. Ser ett skapande ta form i en klippbok.

Läs också: Apichatpong Weerasethakuls Memoria är den bästa biopremiären på tio år