fbpx

Det är roligt nästan jämt i Riket: Exodus

Riket 3 (2022)
Riket 3 (2022)

Finns det någon som kan driva med auktoriteter som Lars von Trier? Vi har sett det i Direktören för det hele, vi har sett det i tv-serien Riket 1 & 2. Och det fortsätter i Riket: Exodus som har premiär på söndag. Där driver von Trier även med sig själv. Mycket är sig likt på Rigshospitalet i Riket: Exodus, sjukhusdirektören, fortfarande spelad av Henning Jensen sitter och spelar sin patiens på datorn, Ghita Nørby är kvar fast nu som hisstomte, Stig Helmer har blivit Stig Helmer junior och spelas av Mikaael Persbrandt i samma stil som originalet Ernst-Hugo Järegård – fast naturligtvis inte lika distinkt.

Ernst-Hugo är saknad. Hans Stig Helmer var ju formidabel, en av hans paradroller. Som för att kompensera, men kanske mest direkt på grund av svensk finansiell involvering finns nu ett helt gäng svenskar på Riket och konflikten mellan länderna har skruvats ännu högre upp. Med ibland starkt komisk effekt. Den danska bilden av svensk ”henifiering” är kul, men när det kommer till föreställningen om svenskt ”samtycke” sätter sig skrattet lite i halsen. Den ofullbordade relationen mellan Persbrandts och Tuva Novotnys rollfigur är hur tramsig som helst, och när jag tänker på vad som kommit fram om hur Mikael Persbrandt betett sig i realiteten är skrattet långt borta. Men nå, jag är inte för yrkesförbud. Dock kan jag inte låta bli att tänka att rollen som Helmer junior egentligen borde kunna spelas av närmast vilken svensk skådespelare som helst, när nu Ernst-Hugo lagt ut riktlinjerna för karaktären så tydligt.

Ja, serien är alltså i mycket helt enkelt ett omtag. Men varför inte, när det nu är så kul? Nuet och det förflutna knyts elegant ihop på ett metanarrativt plan när somnambula Karen (Bodil Jørgensen), en ny version av fru Drusse, tittar på Riket 2 på dvd, och konstaterar (mycket riktigt) att det saknas ett riktigt slut, varpå hon sömnvandrar in på Rigshospitalet och serien kan ta ny fart. Det finns förstås många nya rollfigurer, en del av dem svenska. Ida Engvoll som Kalle är ett exempel, som möjligen anspelar på svenskars ”könsneutralitet”. Den koleriske läkaren Naver, spelad av Nikolaj Lie Kaas, är ett underhållande nytt inslag. Doktor Pontopidan (Lars Mikkelsen) verkar vara den nya motsvarigheten till tidigare säsongers jag-svaga Einar Moesgaard (Holger Juul Hansen). Det finns till och med en Bulder med som traskar runt i gångarna, fast han egentligen heter Balder och spelas av nya Nicolas Bro.

Stilen är inte lika konsekvent gulbrun och den briljanta klipptekniken, som kan få vilka förehavanden som helst att te sig lite löjliga genom att rollfigurernas rörelser till synes blir lite random då de inte följs fullt ut, utan som i en lite slarvig stop motion-film, är inte lika framträdande. I gengäld är det sataniska inslaget större och det finns fina filmhistoriska referenser till Tarkovskij och, naturligtvis, Bergman. Mot slutet blir det alltmer wagnerskt och inte-så-subtila nazireferenser börjar hagla. Kanske är det samma tvångsmässiga typ av skämtlynne som gjorde von Trier portad i Cannes 2011. Jag vet inte, men utsikterna till en Riket 4 ser inte goda ut.

av Charlotte Wiberg

Medarbetare i FLM. Filmvetare och kulturskribent.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.