fbpx

Ruben Östlund vågar inte lita på sina bilder i Triangle of sadness

Triangle of sadness (2022)
Triangle of sadness (2022)

Ruben Östlund är en bra komiker, men en dålig samhällskritiker. Man kan ofta roas av hans satir av folk som tror sig stå på de godas sida. Men när man väl försöker förstå vad Östlunds filmer egentligen tar sikte på hopar sig problemen. Måltavlorna är för det mesta de bättre bemedlade, de som blivit ett med sina insuttna societetsskrån och tror sig göra gott men som endast åsamkar mer missämja och mer motsättningar. Det är kul att se hans rollfigurer göra bort sig. De är alltid karikatyrer, representanter för en samhällsgrupp mer än människor av kött och blod. Östlund är inte intresserad av psykologiskt djup. Han vill att karaktärerna ska konfronteras med sina falska illusioner och låta åskådarna fälla domen.

Till en viss punkt håller det. Tidigare filmer som Play eller Turist levde mycket på ett grepp eller en scen som mynnade ut i obekväma frågor pendlande mellan allvarsam komik och lekfull etik. Sedan dess har filmerna blivit längre och mer anspråksfulla, ända till den punkt att satirens måltavlor förefaller lika självklara som överflödiga.

Östlunds senaste film, Triangle of sadness, är tidvis den roligaste han gjort. Återigen är det en stor, dramatisk scen som filmen kretsar kring. Inget fel i det. Filmer kan eller kanske till och med ska vara stora händelser. Sådana man ser i sällskap med andra på bio och som man älskar och hatar och blir oense om vid middagsbordet utan att veta varför. Få andra filmskapare kan som Östlund göra anspråk på en sådan roll i den svenska kulturen. Därför är det en desto större besvikelse att Triangle of sadness helt och hållet förlitar sig på en gastronomisk kaskad i mitten av filmen, vilket den sedan inte lever upp till.

Den manliga fotomodellen Carl (Harris Dickinson) är den första vi möter.  Ganska snart blir det tydligt att detta är ännu ett porträtt av den moderna mannen, den avslutande delen i en trilogi som inleddes med fly eller illa fäkta-dramat Turist. I en typisk Östlundscen konfronterar Carl sin flickvän Yaya (Charlbi Dean), också en modell tillika influencer, för att aldrig stå för restaurangnotan. Han vill nämligen inte att de ska framstå som ett stereotypiskt par där mannen försörjer kvinnan. De ska vara jämställda!

På ett sätt är de som vilket ungt par som helst. Lyssnar man till förhandssnacket kan det verka som att paret ska representera en privilegierad krets av mode och pengar, eller kanske potentiella offer för den. Men ur det perspektivet hade det passat bättre med ett äldre framgångsrikt par. När de så småningom bordar en lyxjakt för en kryssning bland de riktigt rika och välmående agerar de som stand-ins för åskådarna och kan betrakta allt detta med en blandning av förundran och fasa. Och på ett sätt är detta en film om framgångsideal, privilegier, pengar. Yaya betraktar partnern som en attiralj för att vinna fler följare och hoppas på att en gång bli, säger hon, en troféfru. Carl i sin tur säger sig vara mer investerad i deras relation och lovar att han ska få henne att älska honom. Det visar sig vara lättare sagt än gjort när man tvingas ut ur sitt element och måste utnyttja sin kropp i utbyte mot salta pinnar.

Men innan dess, innan paret verkligen sätts på prov och inser att deras ideal kanske varit skeva från första början, så står filmen och väger mellan många olika spår och det verkar för en stund som om Östlund funnit en perfekt form för sin berättarstil bland den ritualiserade miljön på lyxjakten. Här behövs ingen progression. Folk kan komma och gå ut ur bilden, glida in och ut ur den ständigt vakande och bevakande Östlundkameran. Situationer kan föras till bristningsgränsen för att ge vika för nya frosserier i pompa och ståt.

Triangle of sadness (2022)
Triangle of sadness (2022)

Så kommer den stora scenen. Den ena luxuösa rätten efter den andra avtäcks framför de uppklädda middagsgästerna medan det blåser upp till storm utanför. Det är en scen som bör ses på bio i sällskap av andra, gärna i kombination med stora lass snacks. Som en av många urartade middagsscener i filmhistorien vältrar den i lyxens överflöd och alla dess sidoeffekter. En total excess i det som rikedom också är: ett förslösande av resurser och energi där guld förr eller senare förvandlas till… ja, se själva. Scenen är snudd på briljant. Ett mästarprov på den sortens fall som Östlund länge uppehållit sig vid. Att vara, som en strokepatient upprepar i filmen, in der Wolken, bland molnen, i det blå, och falla.

Men så slarvar Östlund bort scenen. Först hörs hardcoregiganterna Refused på soundtracket, ett minst sagt övertydligt musikval ombord en lyxjakt där till och med betjänterna The wolf of Wall Street-nynnar i en peptalk om pengar, pengar, pengar. Sedan utvecklas det hela till en dialog om socialism och kapitalism, varpå den överförfriskade kaptenen läser upp Chomskyartade standardfraser via högtalarsystemet.

Är det meningsfullt att serveras kapitalistkritiken efter en scen som redan har tömt ut sig emotionellt och fysiskt, och efter att vi med all önskvärdhet förstått hur de rika är funtade? Det är som om Östlund inte litar på sina bilder eller skådespelare. Han kan inte låta scenen tala för sig själv. Han är tvungen att förklara vad som står på spel. Men inget av detta hade behövts i en film som stångar sig blodig bland orubbliga maktstrukturer. Triangle of sadness hade varit så mycket starkare om samhällskritiken uttrycktes via handlingen i stället för att kommentera någonting som redan är spyframkallande synligt.

Efter detta kollapsar filmen. Strandsatta på en öde ö trillar resenärerna ner i botten av samhällshierarkin, oförmögna som de är att skaffa mat eller göra upp eld. Här blir Östlund alltför ensidig. Alla de ojämlikheter som legat och lurat i bakgrunden kommer upp till ytan när en toalettstädare tar över rodret och tvingar alla på ön att titulera henne kapten. Det finns ingen väg ut ur den förtryckande maktspiralen, tycks Östlund säga. Om det är någonting som utmanar den – en lavin eller ett snöoväder – så är det för att avslöja ruttenheten, inte att säga varför det är som det är eller vad som kunde göras åt detta. Men vad värre är så börjar Östlund trampa luft i Robinsonepisoden. Skådespelarna ser ut som överblivet dokusåpamaterial mer än något ur Defoe. De är inte nämnvärt bekymrade eller utsatta. Den enda riktiga konflikten på ön är en kärleks- eller sorgetriangel som involverar det unga paret, men den tycks inte leda mot någonting eller spegla någonting föregående. I stället är den ett symtom på det uppstyltade sätt som Östlunds sketchartade tablåer fortskrider.

Det blir tydligt att Östlund inte är bekväm i rollen som berättare. Hans filmer har alltid byggts upp i vinjetter. Han tycks inte vara tillräckligt intresserad av sina rollfigurers öden för att berättelsen ska vara så angelägen som samhällskritiken önskar.

Triangle of sadness är en rolig, spretig, frustrerande och utmattande resa in i rikedomens hjärta där det mest intressanta inte är det stela modellparet, utan de dekadenta kaptener och oligarker som stundtals kan, likt åskådarna, njuta av eländet.

4 kommentarer

  1. Jag tror Refused låten var en låt som städerskan spelade i sina hörlurar.
    Jag tycker det är sorgligt hur någon som förmodligen aldrig har gjort en film eller skrivit ett manus skriver recensioner.
    Det är tragiskt om något.

    Gör en egen film istället för att klaga på andras verk.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.