Film som handlar om film kan vara en torr företeelse. Gjord med tillräckligt mycket kärlek till mediet och med självdistans kan den också vara charmig och kul. Olivier Assayas serie Irma Vep, som handlar om sig själv, Assayas tidigare film Irma Vep från 1996 och Louis Feuillades klassiska stumfilmsserie Les Vampires från 1915/16, där den ikoniska rollfiguren Irma Vep framträder. Det är mycket på en gång och det är filmtittande som inspirerar till mer filmtittande. Vincent Macaigne som spelar regissören i serien (här kallad René Vidal), och gör ett rätt komiskt porträtt av Assayas själv, insisterar på att verket inte är en serie utan ”en film indelad i åtta stycken” som ett slags cineastiskt motstånd mot Netflix- och HBO-kulturen. En skulle dock kunna hävda att Feuillades verk föregrep denna kultur med nära hundra år, och att vi i dag på sätt och vis återgått till något äldre, en ärevördig följetongstradition.

Rollfiguren Irma Vep (anagram för vampir) och den skådespelerska som spelade henne, Musidora, är (liksom för den delen Feuillade och hans verk i stort) betydligt mer känd i Frankrike än utanför. Musidora var inte bara en av filmdukens första vamper (ordet kommer från ”vampyr”) utan också en av de första kvinnliga filmregissörerna. Hon har haft stor betydelse för den kvinnliga filmscenen i Frankrike. I sin åtsittande cat suit som Irma Vep och med sin excentriska stil var hon också en mycket åtrådd och beundrad kvinna. Vampen, filmvampen, var ju ursprungligen mörk, amoralisk, dramatisk och lika kraftfull i sin framtoning som fetischerad – inte en blondin vars hjärta tillhörde pappa och undergivet sjöng för presidenten på dennes födelsedag. Irma Vep/Musidora är vid ett par tillfällen också klädd som man i Les Vampyres och har en androgyn framtoning.

När Maggie Cheung spelade Irma Vep i filmen från 1996 uppträdde hon i en glänsande cat suit från en porrbutik, en konstruktion av gummi som pep när hon rörde sig. Här underströks Irma Vep som fetisch, samtidigt som Cheung själv utvecklade en slags symbiotisk relation till dräkten, ville köpa den, klädde sig i den utanför inspelningstiden och smög runt som en i vampyrgänget på Paris tak. (De var inte riktiga vampyrer utan kriminella som kallade sig så.) Cheungs balansgång på taken understryker filmens egenskap av att gestalta olika balansakter – mellan det populära och det konstnärliga, den kvinnliga idolen som fetisch men samtidigt med viss makt och pondus, filmen som metafilm bestående av bilder av bilder men samtidigt ett försök att göra något autentiskt. Tvetydigheten i Irma Veps gestalt är central, och regissören väl medveten om hur hon, som han säger, ”vandrar från en ledare till en annan”, som ständig älskarinna eller sidekick, inte ledare i sin egen rätt. Samtidigt finns en ganska obehaglig spegling av detta i filmen, då regissören Vidal/Assayas, här spelad av Jean-Pierre Léaud, i något slags sammanbrott blir hotfull mot sin fru, och Cheung uppträder i en slags stödroll till honom. Faktum är att Cheung och Assayas gifte sig efter inspelningen, men giftermålet varade bara i tre år.

I serien går regissören helt franskt i psykoanalys, till en kvinna som både försöker konfrontera hans kärlek till kvinnor i kattdräkter och hans relation till sin förra huvudrollsinnehavare. Här finns också ett metoo-ögonblick, då vissa protesterar mot en scen som antyder att det ”kriminella geniet” Moréno, underbart spelad av Lars Eidinger, har sex med en nerdrogad och motståndslös Irma Vep. Inget av detta behandlas egentligen djupare utan slängs upp till åskådaren som får göra vad hen vill med informationen. Inte mycket tas på allvar i serien. Dråpligast är kanske när en mr. Moneybag dyker upp och hela produktionen beskrivs som ett angenämt divertissemang för den amerikanska stjärnan, spelad av Alicia Vikander, tänkt att kulminera i reklam för en parfym, som alltså är det viktigaste i arrangemanget. Detta får René att lite diskret primalskrika inne på toaletten. Liksom Cheung före henne blir Vikander besatt av sin rollfigur, men till skillnad från en porrbutikskreation kläs hon liksom Musidora i en cat suit av sammet, och får vissa superhjältekrafter.

Det är fascinerande att se kontrasten mellan den smala och tandradsglänsande nutidsstjärnan och den kurviga Musidora som rent av får ha en liten mage men ändå blir en erotisk ikon för det tidiga nittonhundratalets män. Det som ändå tas på allvar i serien (jag har sett sex avsnitt av åtta) är originalserien, Musidora och Vikanders rollfigur Mira Harberg. Om en ser Feuillades serie som ett mästerverk eller i likhet med Harberg i serien som en elegant kreation men ingen Dreyer eller Lang får såklart vara upp till åskådaren. Själv blir jag fascinerad av enskilda bilder och naturligtvis själva rollfiguren Irma Vep som framstår som en av många förelöpare till gothkulturen med dess stjärnor som Siouxsie Sioux. Serien bjuder också på njutbar musik av Thurston Moore från Sonic Youth. Vi får många originalscener från Feuillades serie men det enda raka är att se serien i sin helhet. Den finns att tillgå på Youtube.