fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 23 juni 2022

Förutsägbarheten är bara för mycket i Kärlek & anarki

Exakt vad är träffsäkert i Kärlek & anarki? Förvisso finns det fenomen som känns igen – från influerare till dåligt avlönade översättare – men de är som stora neonskyltar som blinkar ”samtid” utan att det görs något intressant av dem, skriver Charlotte Wiberg som har sett den nya säsongen.

En ”ovanligt lyckad kombination av komedi och drama”. Ett ”reningsbad för samtidströtta”. En ”säsong jag inte visste att jag ville ha”. Mottagandet av serien Kärlek och anarki säsong 2 har över lag varit gott. I DN får den en återhållsam trea i betyg, men regissören Lisa Langseth sägs ha en vass och träffsäker blick på samtiden. Jag ser serien och undrar om jag har blivit galen. Vass och träffsäker? Exakt vad är det serien träffar? Här finns ingen person jag känner igen, förutom de kulturpersonligheter som ställt upp och lånat ut sina välkända nunor till inspelningen för att förläna den lite realitetssken, som Horace Engdahl och Daniel Sjölin. Förvisso finns det fenomen jag känner igen – influerare, dåligt avlönade översättare, brist på tillgängliga hyreslägenheter i Stockholm – men de är som stora neonskyltar som blinkar ”samtid” utan att det görs något intressant av eller sägs något vettigt om dem. Faktum är att den kolonilott den unge romantiske hjälten Max hänvisas till att bo i ju verkar hur charmig som helst, och han är en jävel på att odla saker. Influerarna är influerare, lika ointressanta inom som utanför fiktionen, och vad gäller den dåligt betalde översättaren är det overkill att låta huvudpersonen Sofie Rydman, VD för ett etablerat bokförlag som tycks ha någon form av anor, säga åt denne att det går lika bra med Google translate.

Faktum är att allt med Sofie är overkill. Hennes idé att låta författare som inte går med vinst själva bekosta utgivningen av sina böcker. Hennes hån mot poesin (”Ska det vara så märkvärdigt?”). Nej, hon föreställer inte vilken Stureplansflabb som helst utan, som sagt, den högsta chefen för ett litterärt förlag. Att hennes pappa spökar i bakgrunden som socialisten vars socialt inopportuna vansinne skrämmer dottern är en papperstunn förklaring till Sofies kapitalistiska rovdjursmentalitet. Och när denne pappa tar livet av sig (detta sker redan i första avsnittet) och Sofies glidare till ex Johan säger att detta är något som till varje pris måste döljas och hon utan vidare godtar det tänker jag inte ”detta är ett starkt exempel på det förhärskande tabuet mot självmord” utan ”men vad fan är detta för fegt hyckleri, ska det föreställa representativt på något sätt?” Framför allt förstår jag i den scenen exakt hur hela serien kommer att gestalta sig och hur slutet kommer att vara. Att våga stå för icke-materiella värden i dag är något regissören i slutändan gör till en fråga om personlig utveckling och romantik. Det hela är lika intressant och rebelliskt som en yogaretreat.

Mellan självmordet och upplösningen krånglar det (naturligtvis) i relationen mellan Sofie och Max, men de fortsätter att ge varandra små utmaningar som är lagom wild and crazy, temat som etablerades i första säsongen. Om dessa utmaningar då framstod som sociala uppror, små utmaningar mot normopatin, vet jag nu inte riktigt vem jag håller på, den fackliga representanten för författarna som ju blir royally screwed over på seriens förlag eller Sofie som till Max förtjusning sitter och låter kaffet rinna ut ur mungipan i stora rännilar. Nej, nu ljög jag, för jag vet vem jag håller på: fackrepresentanten. Och när Langseth låter de olönsamma författarna representeras av ett litet demonstrationståg med äldre kvinnor blir jag lite äcklad (är det meningen att de ska vara komiska eller patetiska? Eller är bara bilden av olönsamhet en äldre kvinna?). Men inte lika äcklad som när Sofie går bärsärkagång i en idéstjälande copywriters hem och en pliktskyldig och klyschig riotgrrrlpunklåt automagiskt sätts i gång på ljudspåret. Förutsägbarheten är bara för mycket.

Jag förstår inte varför detta uppskattas. Är det så att det inte ställs några högre krav på serier, att det bara är positivt om de inte gör några större intellektuella eller konstnärliga anspråk? ”Men det ska ju bara vara underhållning” säger kanske någon. På det svarar jag att underhållning kan vara och ofta är så otroligt mycket smartare, intressantare och konstnärligare, inte minst underhållning från det föraktade underhållningslandet USA varifrån många av de bästa serierna fortfarande kommer. Lisa Langseth gjorde en gång en stark debut med filmen Till det som är vackert. Jag väntar fortfarande på att hon ska följa upp den med något lika minnesvärt.        

Annons