fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 2 juni 2022

Alex Garland struntar i att förklara alla absurditeter i Men

Det bästa med Men är att den lämnar publiken med fler frågor än svar, men det finns någonting krystat i den groteska vedervärdigheten. Oscar Westerholm ser hur Alex Garland dränker sitt slipade thrillerhantverk i hinkvis med slaskäckel.

Alex Garland var bara 26 när hans debutroman The beach publicerades 1996. Romanen, som Danny Boyle några år senare skulle omvandla till en bonnabränd film med Leonardo DiCaprio och Tilda Swinton, kom att – tillsammans med böcker av Bret Easton Ellis, Donna Tartt och David Foster Wallace – bli lite av en skönlitterär ikon för sinnestillståndet hos den vuxenblivande delen av generation X: känslomässigt avtrubbade av psykofarmaka och behovsmässigt övergödda av det globaliserade konsumtionssamhällets städse tillgängliga behagligheter.

Som författare gick det väl så där för Garland efter de nästintill overkliga framgångarna med The beach, som regelbundet dyker upp på listor över förra århundradets bästa engelskspråkiga romaner. Efter några ljummet mottagna böcker svidade han i stället om till manusförfattare till film (Sunshine, 28 dagar senare) och spel, ett medium som i början av 2000-talet hade börjat röra sig mer i samma berättelsefokuserade riktning som kommersiell litteratur och film. Framgångarna uteblev emellertid, trots att han arbetade på den hyllade japanska spelserien Devil may cry. Garland följer sin rastlösa kreativitet – och tyvärr var nog den högst vinstdrivna spelbranschen inte tillräckligt konstnärligt utmanande. (Vad hade Garland kunnat göra med sin talang om han hade haft tålamod nog att söka sig till rätt spelstudio? Han hade förmodligen kunnat göra underverk hos någon mindre indieutvecklare.)

Filmregissören Garland är däremot en annan historia. Hans debutfilm Ex machina (2014), som var avgörande för att befästa Alicia Vikanders betydelse som en av sin tids främsta Hollywoodsvenskar, har kanske inte haft en riktigt lika stark inverkan på en hel generations popkultur som The beach. Som förstlingsverk betraktat är det däremot en minst lika imponerande bedrift: Garlands glasklara regi balanserar skickligt en spännande cyborgpunk-thriller med en mer djuplodande idéfilm om artificiell intelligens. Han följde upp med Annihilation (2018) – en filmatisering av en science fiction-roman av Jeff Vandermeer – samt den orättvist utskällda tv-serien Devs (2020). Många kritiker var besvikna på Devs. Tv-publiken var i behov av lättsmält underhållning, något som kunde få det alltmer beska nyhetsflödet att slinka ner lättare, men Devs var i stället en introvert och stundom gymnasiefilosofisk reflektion över döden och minnen. Men Garland lyckas likväl locka fram utmärkta dramaprestationer av Nick Offerman och Sonoya Mizuno. Serien är långsam och ibland nästan butter till sinnes, men den sammanfattar samhällets gråbistra sinnelag under covid-pandemins första halvår med skalpellsäker precision.

Garlands nya film Men – årets mest svårgooglade titel – är hans minst ambitiösa hittills. Men det är inte nödvändigtvis något dåligt. Men har en filosofisk – somliga skulle nog säga feministisk – utgångspunkt och är den mest genrerotade filmen Garland har gjort. Den förhållandevis korta speltiden på hundra minuter har inte tid över för något verbalt grubblande, utan är mer av en skräckfilm i folk horror-facket där den trängs ihop med Ben Wheatleys Kill list (2011) och In the earth (2021). Slutet för till och med tankarna till Brian Yuznas bindgalna body horror-klassiker Society (1989).

Harper (Jessie Buckley) hyr en 1600-talsvilla på landet. Hon behöver komma bort från stan – och från minnena från sin makes självmord. Villaägaren Geoffrey (Rory Kinnear) är en pratglad och ”lantlig typ” med ett stort fryntligt flin. Han skämtar om allt, precis allt, så till den milda grad att det nästan slår över och blir obehagligt. Och på tal om obehagligt: alla män i det lilla samhället ser mer eller mindre exakt ut som Geoffrey. Inavel? Eller bara en mystisk Geoffrey/Rory Kinnear-liknande livsform som har lyckats infiltrera den pittoreska lilla mossbeklädda brittiska byn?

Den första halvan av Men bjuder på huvudvärksframkallande spänning. Garlands thrillerhantverk är finpolerat och sylvasst. Kameran, som spänstigt växlar mellan hel- och halvbildskompositioner, lämnar en hel del mörka utrymmen för publiken att oroligt snegla mot. Harper försöker bekanta sig med den lilla provinsiella byn samt dess omgärdande skog, men hamnar hela tiden i kollisionskurs med en naken, sinnesförvirrad man (Kinnear). Trots att han inte uppträder våldsamt, finns det något hotfullt över hans näcka uppenbarelse: kroppen är sårig, blicken sjukligt apatisk. Han motsvarar, genom sin blotta närvaro, det passiva våld som män kan utöva mot kvinnor. Buckley är, som alltid, strålande. Hon ger svar på frågan hur Catherine Deneuve hade agerat i Repulsion (1965) om hon hade tvingats förhålla sig till en uppkopplad verklighet med deep fake och faceswap-appar.

Den krypande spänningen pyser emellertid ur Men i takt med att Harper tvingas konfronteras med Geoffreys olika dubbelgångare. Det finns något krystat i den övermåttan groteska upplösningen. Vedervärdigt i överkant (men likväl en lightprodukt i jämförelse med Clive Barkers mörkare ögonblick). Jag hade önskat mig mer finlir av gen-x-exegeten Garland. Det är nästan som om han försöker få oss att glömma bort filmens kärnfråga genom att, under den avslutande halvtimmen, hälla hinkvis med slaskäckel över oss. Buckley håller likväl hela tiden samma klass på skådespeleriet, oavsett om scenen beskriver ett infekterat äktenskapsbråk eller hur en hand klyvs mitt itu med en kökskniv. Kinnear är också strålande rakt igenom som männen som försöker komma åt Harper.

Det mest förvånande är hur Garland väljer att inte förklara alla absurditeter i Men. Det är filmens främsta styrka. Garland har, inte minst i Devs, annars för vana att dränka en viktig del av all mystik i en ofta illa genomtänkt expositionskalldusch. Men lämnar i stället publiken med fler frågor än svar, trots ett underväldigande slut. Hoppas bara inte Garland, nu när han har gjort sin minst lyckade (men långt ifrån dåliga) film, beslutar sig för att lägga ner klappan för all framtid.

Annons