Giuseppe Tornatore var mitt uppe i klippningen av dokumentären Ennio när kompositören avled sommaren 2020. Vi kan skatta oss lyckliga att han innan dess hunnit intervjua Ennio Morricone om dennes liv och karriär. För utan maestrons medverkan hade Ennio inte haft mycket mer att erbjuda än en mastig hyllningskör beståendes av celebra talking heads, arkivbilder och ett best of-soundtrack. Det vill säga en musikdokumentär skrud vi sen länge kan utan och innan. Men att höra huvudpersonen själv berätta om sitt liv, studierna på konservatorium, hundåren i nattklubbsorkester, läromästare och föräldrar, för att inte nämna hans hustru Maria, är inget mindre än rörande. Särskilt när Morricone adresserar sin barndom spelas en annan film upp för mitt inre, en ömsint och synnerligen italiensk uppväxtskildring. Något i stil med Amacord (även om Nino Rota skrev musiken till Fellinis film), eller varför inte Tornatores omhuldade andra långfilm: Cinema paradiso. Den senare var också regissörens första möte med Morricone. Men att Morricones son Andrea bidrog till filmens musik nämns överhuvudtaget inte i Ennio.
När en karriär som rymmer över 500 soundtracks, och mer musik ändå i andra format, ska kondenseras till 150 minuter dokumentärfilm är det så klart inte konstigt att ett och annat utelämnas. Tornatore har i en Varietyintervju uppgett att han ville fokusera på Morricone själv, och inte på hans familjeliv. Således är varken Andrea, hans syskon eller Maria intervjuade i Ennio. Men frågan är vem som egentligen hållit i taktpinnen. Morricone pratar ju så frikostigt om sin far, som mer eller mindre tvingade honom att börja spela trumpet vid en tidig ålder, och Maria, vars åsikt om hans kompositioner blev allt viktigare med åren.
Av vänner, gamla studiekamrater och kollegor beskrivs Morricone som en privat individ, för att inte säga hemlighetsfull, och som väldigt bestämd. Tornatore etablerar redan i filmens öppning en känsla av att Morricone sänker garden och släpper oss in på livet. Vi får se honom motionera och stretcha i sin vackra Romvåning innan vi släpps in i ett arbetsrum belamrat med notblad och memorabilia från en monumental karriär. Samtidigt uppstår en känsla av att inget lämnas åt slumpen, utan att Morricone delger precis det han vill att vi ska veta.
För Morricone gick musiken i arv, i alla fall till en början. Under uppväxten i Mussolinis Italien var fadern en hårt arbetande trumpetare och modern sömmerska. Likt hur en skomakare eller snickare kan tänkas ha förväntat sig av en son att ta över familjeverksamheten blev Morricone tidigt varse att han förväntades spela trumpet. Även om han inte alltid kom överens med instrumentet skulle han snart bemästra det och kom som tolvåring in på ett ansett konservatorium. Där skulle han så småningom studera komposition för Goffredo Petrassi.
Den ansedde klassiska kompositörens inverkan på Morricone får ljuda genom film likt en av de många kontrapunkter som präglat många av Morricones egna kompositioner. Är man inte flytande i musikterminologi kan just kontrapunkt var en matnyttig term att bekanta sig med innan biobesöket. Morricone bryter generöst ner, analyserar och förklarar sina verk och dess tillkomst. Det är en tillgång i Ennio, som är musikdokumentär som tar den faktiska musiken på sällsynt stort allvar. Däremot bekymrar sig varken Morricone eller Tornatore alltid med att förklara alla musikaliska begrepp för den oinsatte. Förenklat är kontrapunkt en metod som sammanflätar självständiga stämmor, ofta i form av olika melodier, och låter dem löpa parallellt genom ett en komposition. Tänk dig ett pianostycke där vänsterhanden, som ju spelar de lägre tonerna, inte bara harmoniserar melodin som spelas av högerhanden, utan istället spelar en egen. Ett illustrativt exempel är Bachs “Toccata i e-moll”.
Petrassi står för den klassiska musiken, för konstnärlig höjd och i förlängning erkännande i finare kretsar. Men även om Morricone komponerat ett hundratal klassiska stycken, eller var med i avantgardistiska Gruppo di improvvisazione nuova consonanza, är han såklart främst känd och ihågkommen som filmkompositör. Att han inledningsvis skrev flera soundtrack under pseudonym förklarar Morricone med att han skämdes och ville dölja det frivola påhugget för sin läromästare.
Men Morricones karriär började inte i Cinecittà, utan snarare på RCA Victor, där han snabbt blev en lika arbetsam som eftertraktad kompositör och arrangör till stycken som Minas “Se telefonado”. I Ennio låter det som att Morricone närmast egenhändigt vitaliserade popfabrikens italienska falang på nytt, genom innovativa arrangemang som inte sälla blinkade oblygt till klassiska stycken. Om något framträder en kompositör som slits mellan det folkliga och finkulturella, och när han ges en chans sammanflätar de två likt olika stämmor.
Morricones kluvenhet och artistiska slitningar är tongivande i Tornatores film. Om Petrassis inflytande får stå för en finkulturell strävan tycks Morricones folkliga och mer arbetsamma drag kommit med bröstmjölken. Från mamman som ville höra vackra melodier och från pappan, Mario, som ju om något var en kulturarbetare. I takt med att Morricones framgångar växer vill mamman att han ger jobb åt Mario. Men 55 år fyllda spelar han inte längre som han en gång gjort, och Ennio tycker inte att han håller måttet. Något han säger sig ha löst genom att undvika trumpet i sina kompositioner fram till Marios död. Det är förstås inte sant. I samma segment flimrar arkivbilder på Chet Baker förbi utan närmare förklaring. Han omnämns som en fantastisk trumpetare men inte som någon Morricone arbetat med. Och när filmen går in på kompositionerna till Sergio Leones spagettiwesterns pratar han utförligt om hur han instruerade ett trumpetstycke till För en handfull dollar 1964.
Då Mario Morricone dog först tio år senare motsäger anekdoten påståendet att Ennio av medlidande inte heller skulle ha arbetat med andra trumpetare. Maestrons glimrande ögon förråder även påståendet att han själv inte hade mycket till övers för musiken till Leones westerns. Det blir snarare ett exempel på hur han vill projicera sig själv. Samt hur filmen kronologiskt rör sig förhållandevis fritt, gör små hopp fram och tillbaka för att kroka i olika teman, samtidigt som den överväldigande karriären förstås erbjuder övergripande narrativ kurva. Som bäst speglar Ennio det lättsamma och lekfulla handlag Morricone ofta applicerade på sina egna kompositioner.
För det mesta tycks Tornatore respektera Morricones utsaga till den grad att han närmast får funktionen av medförfattare till en memoar. Samtidigt som det varken går att hoppa över westerngenren eller det betydande samarbetet med Leone blir det tydligt att Morricone nästan hellre pratar om sina samarbeten med regissörer som Gillo Pontecorvo, Elio Petri, Pier Paolo Pasolini eller Dario Argento. Efter deras första samarbete, Un tranquillo posto di campagna, övergav Petri sin vana att byta kompositör för varje film. Morricone skulle skriva musiken till ytterligare fem filmer och en miniserie för Petri. Däribland Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar. Vad gäller Pasolini heter det att han övergav Bach för Morricone i och med Stora stygga fåglar och små snälla 1966. För övrigt samma år som Pontecorvos Slaget om Algiers och Leones Den gode, den onde, den fule, utöver 14 andra titlar bara det året. Både vidden och produktiviteten är hisnande.
Även om de värsta dussinproduktionerna hålls på armlängds avstånd är det glädjande att inte bara de allra kändaste verken bereds tid. Bakom Morricones ödmjuka framtoning bubblar behovet av att framhäva de många bedrifterna. En viss bitterhet anas exempelvis när han går in på att den improvisatoriska riktning han tog i samband med Argentos tidiga giallofilmer inte fick samma goda mottagande som mer melodiösa alster. Samma bitterhet riktas försiktigt mot Oscarsakademin, som inte skulle belöna Morricones insatser förrän han tilldelades en hedersstatyett 2007, och slutligen för musiken till Quentin Tarantinos The Hateful eight 2016. Själv hade han slutat hoppas 30 år tidigare när Herbie Hancock vann för musiken till Bertrand Taverniers Runt midnatt, samma år som Morricone var nominerad för Roland Joffés The Mission. Det är också kompositörens nästan livslånga strävan efter konstnärlig igenkänning och acceptans som förser filmens nerv. Eventuellt tummande på sanningen skänker porträttet sårbarhet snarare än förljugenhet.
Som oftast är därför Ennio en lika matnyttig som omfattande djupdykning. Men givet sitt ämne också ofrånkomligt överdådig. Något som blir ofrånkomligt när crescendot drunknar i den kavalkad av talking heads som oundvikligen måste få komma till tals igen för att sjunga kompositörens lov. Quincy Jones, Pat Metheny, James Hetfield, Bruce Springsteen, Hans Zimmer och John Williams är bara några av de som ställt sig i kö. Deras medverkan hör också filmen igenom till de mest intetsägande och överflödiga inslagen. Trots deras otvivelaktiga vördnad ekar det tomt i jämförelse med många av de som verkligen kände Morricone, som sångerskan Edda Dell’Orso (som bland annat sjöng på soundtracket till Harmonica – en hämnare) eller kompositören Alessandro Alessandroni. Men har man både tålamod och överseende med slentrianmässigt musikdokumentära åkommor erbjuder Ennio i övrigt ett utmärkt tillfälle att bekanta eller återbekanta sig med en av filmhistoriens mesta och bästa kompositörer.
Läs också: Morricones musikalitet fick filmbilderna att vibrera
