fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 3 mars 2022

Därför är the The Batman en av årets deppigaste filmer

Redan Tim Burtons gotik-kitschiga Batman fick kritik för att vara ”för mörk” – Matt Reeves grymma uppdatering liknar snarare en helvetesvandring. Bilderna är genomgående tömda på ljus och luft medan höljet som en gång inhyste den mänskliga själen ekar lika tomt som Gotham, skriver Oscar Westerholm.

Batman har gått från rultig festprisse till blek fågelskrämma. Cloverfield-regissören Matt Reeves låter trenden att göra den föräldralösa hjälten mörkare och mörkare kulminera i det som skulle kunna vara en av 2022 års deppigaste filmer: The Batman. Superhjältefilmer förknippas idag främst med familjeunderhållning från Marvels förgrenande filmuniversum, som Spider-man: No way home (2021) eller Eternals (2021). Men Reeves film, som är en tre timmar lång helvetesvandring genom ett regnigt och socialt fallfärdigt Gotham, har mer gemensamt med Alex Proyas The crow (1994), David Finchers Se7en (1995) och James Wans Saw (2004).

Serietidningen av Bob Kane och Bill Finger började publiceras 1939, några månader innan andra världskriget bröt ut i Europa, och fick en av sina första filmatiseringar 1943. Batman – eller Läderlappen, som han fick heta på svenska – var i de tidiga filmerna en småfet medelålders man (spelad av Lewis Wilson, som bara var tjugotre) med illasittande trikåer och en mask som såg ut att vara hoplappad av andrasorteringens papier-maché. Inte särskilt skräckinjagande alltså, med dagens mått mätt.

Läderlappen fortsatte att vara mullig som en familjefar på semester i klassiska Batman: the movie från 1966, den utan tvekan mest färgglada – och humoristiska – filmen om hjälten som har gjorts (bortsett från The Lego Batman movie från 2017). Adam West porträtterar inte bara miljardären Bruce Wayne, läderlappens verkliga identitet, som en yster vivör som gärna flummar loss på dansgolvet, utan även den nattliga hämnaren. Hans förbandscentral – Batcave – är som en ungkarlslya med roligt blippande apparater som ger ifrån sig rök och blixtar. Hans verktygsbälte innehåller nonsens-attiraljer som ”Shark repellent bat spray!”. Varje smocka illustreras av att PANG eller KA-POW far ut i text över bilden.

Under 1980-talet publicerades flera banbrytande Batman-berättelser. Alan Moores The killing joke och Frank Millers The dark knight. Serieförlaget DC, som grundades 1937, gick dessutom in i en ny kreativ guldålder under slutet av 1980-talet efter att det blivit uppköpt av Warner Media. Hjälten får ett något mörkare stråk i Tim Burtons barockt gotik-kitschiga Batman (1989) – filmen fick kritik för att vara ”för mörk” – och Batman – återkomsten (1992), där han spelas av Michael Keaton. Här har hjälten blivit synligt vältränad, med en dräkt som låter hans uppblåsta muskler träda fram i relief mot nattsvart läder. Ballongmuskler i stället för ballongmage. Han är Batman nu, även på svenska. Joel Schumachers Batman forever (1995) med Val Kilmer och Batman & Robin (1997) med George Clooney försökte rida på framgångarna från Burtons filmer samt den Emmy-belönade Batman: The animated series (1992–1995). Resultatet var tveksamt, minst sagt. Schumachers sista Batman-film är främst känd för göra Clooneys spetsiga bröstvårtor till en påfallande central del av hjältedräkten.

Christopher Nolans trilogi Batman begins (2005), The dark knight (2008) och The dark knight rises (2012) har slutligen skalat bort allt fett. Kvar är en slank, påkostad och militariserad hämnare som speglar det nya allvaret i Hollywood efter terrorattentatet den elfte september 2001. Christian Bale, som slog igenom som fullblodsgalningen Patrick Bateman i Bret Easton Ellis-filmen American psycho (2000), gör en dämpad men rakbladsvass Batman. Han är tränad – musklerna spelar som kullager under den strama huden – till specialistsoldat av ett hemligt österländskt elitförband. Han lägger alla sina miljarder dollar på att tillverka vapen och annan etiskt tveksam utrustning. Från sin ensliga grotta bedriver han signalspaning på Gothams medborgare (2013 läckte Edward Snowden uppgifter om NSA:s övervakningsverksamhet, något som filmerna verkar förutspå med kuslig precision). Att hjälten någonsin ens kommit på tanken att, hög på livet (och förmodligen något syntetiskt), skaka de lurviga till surfrock känns vid det här laget nästan otänkbart. Batman är, i Nolans filmer, ett nödvändigt ont som håller en värld i schack som ständigt är på väg att slå över i anarki. Liknande tematik, om anarki vs. ordning, kan man även hitta i Zack Snyders Ayn Rand-influerade Batman vs Superman (2016) och Zack Snyder’s Justice league (2021).

Joker (Todd Phillips, 2019)

Joker (Todd Phillips, 2019)

Todd Philips Joker (2019) vänder på Nolans bild: Wayne-familjen är en korrupt institution som, med sina bottenlösa tillgångar och sitt vittförgrenade politiska inflytande, tornar över Gothams alltmer desperata invånare. Thomas Waynes optimistiska politiska slagord, som han svingar vitt och brett under sin valkampanj till borgmästarämbetet, klingar falskt med den faktiska verkligheten, som präglas av fattigdom och våld. Den mentalt sjuka ståuppkomikern Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) förvandlar sig själv till Jokern, en subversiv skrattspegel som han låter hålla upp mot maktelitens fingerade empati för samhällets lägre skikt. Jokern är kaoset personifierat, en köttslig manifestation av det som Bruce Wayne, som i Joker bara är ett barn, kommer att viga sitt liv åt att försöka hindra.

Matt Reeves The Batman innehåller, till skillnad från Nolans mer renodlade spänningsfilmer, förvånansvärt lite action. Det finns en gedigen biljakt någonstans i mitten, visst, men filmen går likväl lite på tomgång när patronhylsorna ska studsa i asfalten och bilarna ska explodera. Dessa scener känns, till skillnad från flera nerviga avsnitt som utspelar sig på Pingvinens (Colin Farrell) fetischklubb för mafiosos eller en begravningsscen där den bleksiktige rikemanssonen och eremiten Bruce Wayne (Robert Pattinson, som ser ut som Brandon Lees odöde hämnare i The crow) visar sig offentligt för första gången på mycket länge, som oinspirerade och generiska. Filmen är till viss del upplagd som en detektivhistoria av film noir-snitt, komplett med en glåmig berättarröst och musik helt i moll (dystra kyrkklockor som klämtar bakom tunga stråkar). Batman assisterar polisen James Gordon (Jeffrey Whright) i jakten på den mystiske Gåtan (Paul Dano). Gåtan, som för tankarna till Jigsaw i Saw-filmerna, utsätter högt uppsatta politiker i staden för olika tortyrlekar – en får ansiktet uppätet av råttor, en annan en bomb runt halsen som desarmeras först om han lyckas besvara ett gäng kryptiska gåtor – som han sedan direktsänder via sociala medier. Det uppdagas snart att den gäckande seriemördaren, som till utförande och utstyrsel är modellerad efter verklighetens Zodiac som härjade i Kalifornien under 1960- och 1970-talet, delar förflutet med Bruce Wayne. För att gå till botten med mördarens motiv måste alltså Bruce lyfta fram och – kanske – omvärdera sin såriga barndom, präglad av mordet på hans mamma och pappa, som har varit hans raison d’être de senaste tjugo åren.

Bilderna är genomgående, precis som i Joker, tömda på ljus och luft: allt är trångt, trasigt, blött och smutsigt. (Till och med Wayne manor, som brukar skildras som ett tillhåll värdig gudar, känns som ett gammalt vingligt kråkslott.) Den politiska eliten, med Wayne-familjen och maffian (ledd av den hala psykopaten Carmine Falcone, spelad av John Turturro) som ett epicentrum, är anfrätt av förruttnelse. Gåtans motiv gör honom nästan till lika mycket av en hjälte som Batman själv: det handlar i slutänden om social rättvisa. Gåtans tolkning av hur rättvisan ska skipas är emellertid, milt taget, rätt skruvad. Gotham är mörkare än någonsin tidigare; en evig, ogenomtränglig natt verkar ha lägrat sig över staden. Ett aldrig sinande regn spiller, precis som i Se7en, ner över de trasiga byggnaderna: det ser nästan ut som om ett krig har dragit igenom och lämnat efter sig hålögda ruiner och människor med trasiga psyken. Det finns militariserade zoner där beväpnade poliser patrullerar gatorna efter mörkrets inbrott. Brottslingar stryker runt i jättelika kluster och angriper helt oprovocerat oskyldiga medborgare.

The Batman (2022)

The Batman (2022)

The Batman skildrar en värld som har förlorat hoppet på folkvalda politiker och institutioner och som nu, efter att katastrofen är ett faktum, tittar efter alternativa lösningar på samhällets problem. Filmen kommer precis lagom till att Ryssland har invaderat Ukraina och ställt världen inför något som mycket väl kan bli århundradets största humanitära kris. På sociala medier har många utnämnt Ukrainas president, skådespelaren Voldomyr Zelenskyj, till ett slags hjälte som ställs inför omöjliga odds. Tongångarna skiftar vilt mellan hopp och hopplöshet. Kopplingen är såklart helt godtycklig, men The Batman speglar ändå ett samhällsklimat som de senaste åren – inte minst efter den förödande pandemin – har fått sig en mer eskatologisk ton. Don’t look up (2021) skildrade hur mänskligheten försökte vika undan blicken från den stundande apokalypsen. Moonfall (2022) gjorde popcornunderhållning av all förödelse. The Batman skildrar en annan form av undergång; en metafysisk som, efter att alla institutioner har undergrävts och ätits upp inifrån, har lämnat ett tomt skal efter sig. Vem ska man lita på? Ja, inte är det makthavarna. De är ungefär lika pålitliga som den yrande galningen på darknet – Gåtan – som uppmanar till kamp mot systemet.

Höljet som en gång inhyste den mänskliga själen, den som Christopher Nolans Batman sades kämpa för när han ställde sig upp emot Bane och Joker, ekar lika tomt som alla urgröpta byggnader bland Gothams ruiner. Mansidealet som spirar här, i denna värld, är ett slags nietzschiansk övermänniska; någon som kan ställa sig över det materiella livets villkor – även om såklart en vältränad kropp är av yttersta vikt – och göra sig en egen moral, en egen sanning, i en värld som har förlorat sina gudar. Batman hjälper polisen att lösa högprofilbrott, visst, men om nätterna stryker han runt på gatorna och fightas som vilket bus som helst. Han slåss rått, skoningslöst och inte sällan fult, helt utan några etiska riktlinjer för sitt agerande. Hårt ska mötas med hårt. Han är ett massivt regn som, likt Travis Bickle, ska spola gatorna rena från allt slödder. Men frågan som återstår när eftertexterna rullar: Till vilken nytta? Värdena fortsätter att urholkas, systemet fortsätter att lösas upp i samtidens epistemologiska svavelsyra. Styrkan med The Batman är att den, ett påklistrat ”lyckligt” slut till trots, vägrar ge oss några lättsmälta svar.

Läs också: Varje skitig bild i Joker verkar hemsökt

Annons