Zack Snyder har sedan ett par år tillbaka talat om att filmatisera den anti-kommunistiska författaren Ayn Rands roman The fountainhead. King Vidor gjorde en film redan 1949, med Gary Cooper i huvudrollen som den sidledstänkande arkitekten Howard Roark som bygger ett högrest monument över sig själv. Kritiska röster – och det råder ingen brist på sådana, oavsett om det gäller Snyder eller Rand – har syrligt döpt Snyders drömprojekt till Zack Snyder’s The fountainhead.
Nu får vi istället (?) Zack Snyder’s Justice League, eller ”Snyder cut” som är den inofficiella benämningen. Det är en utbyggd – eller snarare uppblåst – variant på superhjältefilmen Justice League från 2017. Filmen är, liksom dess oförblommerat autokratiska titel, dubbelt så lång som originalet: istället för den 120 minuter långa originalklippningen (som innehåller material av Joss Whedon, som ersatte Snyder som filmens regissör under postproduktionen) får vi nu 242 minuter Snyder-certifierad superhjälteaction.
Superman (Henry Cavill) är död och världen sörjer förlusten av en gud (läs: USA sörjer förlusten av tidernas mest effektiva massförstörelsevapen). Bruce Wayne (Ben Affleck) försöker fylla ut det superhjältevakuum som uppstått genom att, tillsammans med krigsgudinnan Wonder Woman (Gal Gadot), samla ihop personer med övermänskliga förmågor i ett lagväktarteam: Justice League.
Zack Snyder’s Justice League, som nästan har något marmorlikt över sig i de digitalt slätslipade bilderna, är ett filmmonument till makt. Såväl övermänsklig kraft som kapitalrikedomar. Superman (som även råkar vara den engelska översättningen av Friedrich Nietzsches term Übermensch, övermänniska), gestaltad i Henry Cavills statylika uppenbarelse, är en veritabel Atlas när han lyfter en hel oljerigg i Man of steel. (Det råder ingen brist på datoranimerade atletiska manskroppar i Snyders filmografi – 300 är en av filmhistoriens främsta muskelbergsepos.) Bruce Wayne, som saknar övermänskliga styrkor, får frågan: ”Vad är din superkraft?” Han svarar: ”Jag är otroligt rik.” Wayne betraktar sitt superhjältegäng, som han täljer fram med hjälp av sina obegränsade tillgångar, som det arv han kommer att lämna efter sig. Det är hans minnesmärke, över sig själv och över de (rättsliga och politiska) ideal han strävar efter att upprätthålla.
Man of steel, Batman v Superman: Dawn of justice och Justice League – den filmtrilogi från DC Comics som i ambitionsnivå någotsånär motsvarar Marvels Avengerscykel – visar sig nu, flera år efter att den avslutades, vara Snyders monument.
”Genom århundrandena har det funnits män som har beträtt nya stigar, utrustade med inget mer än sin vision”, står det i The fountainhead. Det är ingen vild gissning att Snyder nickar instämmande åt Rands mansideal. Och Snyder cut har definitivt flera förtjänster. Det är en bitvis vacker film, något som understryks av det maffiga Imax-fotot (vilket dock ser ut som 4:3 på vanliga tv-apparater, vilket ger filmen en motsägelsefull arthousekvalitet). Filmen är närmast wagnersk i sitt häpnadsväckande omfång, kanske som en postmodern Nibelungen-opera?
Tyvärr träffar den inte sitt mål med lika självklar styrka som Man of steel, som gjorde Superman/Clark Kent till en minnesvärd huvudperson. Batman v Superman var en lång och bökig film, som en ringlande transportsträcka fram till Snyders avslutande tredje film, men hade flera stunder där regissörens känsla för ton och stämning lyckades skapa engagerande dramatik bortom den köttskalliga intrigen. I nyklippningen av Justice League, som avviker grovt från versionen från 2017, har Snyder förfinat konsten i att rabbla på i all evighet utan att säga något nytt. Allt har redan formulerats i seriens föregående filmer, fast med mindre fyllnadsgods. Tonen är humorbefriad och dyster, en kapitalistisk dystopi där rättsstaten verkar ha monterats ner till förmån för rika gynnare som Wayne. Musiken brummar utan avbrott på i det lägre basregistret. Livet är tomt, utan någon given mening, det enda som existerar är individens kamp om att manifestera sin identitet i den materiella världen: Batman via sina rikedomar, Superman via sin styrka, Snyder med hjälp av ett distributionskontrakt med HBO.
Varenda scen, vartenda bildutsnitt, präglas av intrycket att flera kreativa beslut har fattats med en specifik sak i åtanke: Hur skulle Ayn Rand ha gjort det? Storvulet, högljutt, egenkärt och alldeles för långt är svaret. Problemet med Snyder, liksom Rand, är att han överskattar sin egen förmåga att skapa monumental konst.
