fbpx
Intervju & reportage FLM, 10 februari 2022

Sju svenska filmare om sina bästa filmslut

And then we danced (2019)

Frågan om slutbildens betydelsen är evig. Vi kollade med några svenska filmskapare. Vilket är ditt favoritslut? Hur tänker du kring slutet på dina egna filmer?

Marianne Ahrne

1. Jag märker till min fasa att jag knappt minns slutet på en enda av de filmer jag tycker om. När jag tror mig komma ihåg ett slut är jag inte säker. Slutar Det sjunde inseglet med dansen mot döden över en bergskam? Siluettbilden som är som en medeltida målning och som blivit ikonisk? Slutar Gökboet med indianen som lämnar mentalsjukhuset genom ett fönster och på lätta fötter ger sig av mot skogen och friheten? Slutar La strada med Zampanò som gråter på en strand, sent omsider drabbad av sorgen över Gelsomina som han varit så hård mot? I mitt minne slutar filmerna så, men jag kan ha fullständigt fel. Ord präglas in hos mig lättare än bilder. Sluttexten i Barry Lyndon drabbade mig och blev kvar: ”Good or bad, handsome or ugly, rich or poor they are all equal now.” Jag ser att jag börjat och slutat med döden och med dem vars öden berört mig fast de dog för länge längesen. Men jag tycker nog bäst om de slut som innebär insikt, befrielse och en chans till ett bättre liv.

2. Hur en film slutar är lika viktigt som hur den börjar. Början kan vara som ett rop och slutet som ett svar. Början kan vara mörker och slutet ett litet litet ljus. Eller ett stort. Eller tvärtom. Början och slutet hänger ihop, är invävda i varandra. Men när jag börjar skriva ett manus vet jag inte hur det ska sluta. Jag hatar synopsis och treatment. Jag skriver som floden flyter eller som trädet växer. Jag måste ha med mig scener och repliker från början, annars dör allt. Synopsis och treatment är skelett. Jag kan leverera dem i efterhand om det krävs, men skrivande för mig är inte att pynta ett skelett. Det är att undan för undan upptäcka och fördjupa de karaktärer jag har att arbeta med. Om jag lyckas med det, om jag kan ge dem liv, gestalta dem med alla deras komplikationer, fel och brister, sorger och glädjeämnen, så kommer slutet att ge sig. En dag känns det självklart. När jag tänker tillbaka på mina egna filmer och serier minns jag slutet på några men har glömt det på andra. Ändå är jag rätt säker på att det i flera av mina slut finns en gemensam nämnare som handlar om att ge den älskade fri. Vaya con Dios. Gå med Gud! Jag är inte religiös men de orden är meningsfulla för mig. En sorts välsignelse. Att släppa taget, att från djupet av sitt hjärta – och utan att sluta älska – önska den älskades frihet.

När man ger någon fri befriar man samtidigt sig själv. Inte alla filmer jag gjort är kärlekshistorier i klassisk mening men kärleken står ändå i centrum. När Rigmor Robert och jag avslutade våra dokumentära långfilmer om manligt/kvinnligt (Gott om pojkar, ont om män? och Flickor, kvinnor – och en och annan drake) blev slutscenen i kvinnofilmen Rigmor som tänder ett ljus vid en gravsten på Norra Kyrkogården. Stenen bär inget namn. Där står bara: ”Amor omnia.” Kärleken är allt. På ett eller annat sätt slutar alla mina filmer så.

Levan Akin

1. ”Made in America”, sista avsnittet av Sopranos. När seriens skapare, David Chase, helt enkelt bestämde att vi inte fick fortsätta titta. Seriens sista scen är mästerligt berättad. Varje varsamt uttänkt bild etablerar restaurangen (dinern) där sista scenen utspelar sig, samtidigt som de på ett subtilt vis desorienterar åskådaren. Likadant med klippningen, den bygger mot en slags upplösning, som aldrig inträffar. I alla fall inte som man förväntar sig.

Tony sitter med sin familj redo att beställa mat. Några lökringar anländer som förrätt. ”Don’t stop believin’” av Journey pumpar på scoret. Man hinner undra varför Chase valt just den låten. Det plingar ständigt till från en dörrklocka när någon kliver in på restaurangen. Tony tittar upp, alltid på sin vakt, kanske är det någon som kommer skjuta honom? Är stunden kommen? En man med läderjacka kliver in, Tony följer honom med blicken. Men han går bara förbi. Utanför restaurangen kämpar Tonys dotter Meadow förgäves med att fickparkera. Detta korsklipps med Tony och resten av familjen som nonchalant slänger i sig lökringar. Tonys fru Carmela placerar en lökring på tungan som om vore det Kristi lekamen. Musiken dånar på. Meadow har lyckats parkera. Hon kliver in på restaurangen. Tony får syn på henne.

Svart. Det finns ingen upplösning. Som det ju sällan finns i livet. Saker bara förändras. ”It won’t be cinematic”, som Patsy Parisi säger till Tonys älskarinna när han hotar henne till livet. Upplösningen av Sopranos var inte heller ”filmisk”. Antagligen fortsätter de sina liv som vanligt. Kanske blir Tony mördad, statistiken säger att det förmodligen blir så, om han inte blir en informatör för FBI och får gå under jorden. Men det spelar ingen roll längre. När David Chase släckte lampan, bestämde han sig att vi fått följa familjen tillräckligt. Och på så vis lever de kvar. Om alla frågor hade besvarats hade vi inte haft något att prata om. Då hade Tony Soprano varit död.

2. Jag tänker att jag vill lämna åskådaren med några frågor. Jag vill att de ska prata om slutet, filmen, karaktärerna när de kommer hem efter visningen. Kanske har de helt olika tolkningar på slutet? Jag vill att filmen ska leva vidare. När Merab stänger dörren efter sig i slutet av And then we danced lever han vidare, bortom dörren, även om vi inte ser honom längre så finns han där.

I min process så föder det ena det andra, jag skriver, castar, letar locations om vartannat. Jag har ofta två tre ”bilder” eller scener som jag har med mig. Ibland också en eller två musikstycken som går på repeat. Jag brukar tänka att det är lite som att var förälskad. Jag är kär i möjligheterna och de upptäckter jag gör medan jag utforskar. Ibland leder det till en uppbrott och filmen blir inte som jag vill, då försöker jag följa den i en annan riktning. Jag följer karaktärerna till slutet, till upplösningen. I den film jag arbetar med nu så har jag alltid haft en scen i huvudet som jag tänkt till slutet men jag vet ännu inte om den kommer funka – beroende på vart karaktärerna tar mig.

Stig Björkman

1. Visst är det skönt, när en filmskapare vet att sätta punkt. Om det nu är det han eller hon vill göra. Jag tänker på Francois Truffaut, när han i De 400 slagen ser sin unge hjälte Antoine Doinel springa ut på stranden mot det öppna havet och regissören fryser bilden mitt i rörelsen. Hade Truffaut redan då tankar om att fortsätta att berätta om sitt alter egos fortsatta öde? Kanske – kanske inte, för att alludera titeln till ett av verken i den svit av filmer om Antoines fortsatta liv som skulle följa och där en av dem heter Älskar – älskar inte.

De 400 slagen (1959)

De 400 slagen (1959)

Annars tror jag att Hitchcock kommer närmast idealet. Hans tveklöshet är obönhörlig och kanske mest drabbande för den arme Scottie i Studie i brott, för vilken verkligheten har rämnat ännu en gång och på det mest slutgiltiga sätt, när han ser sin tillbedda störta mot en säker död uppifrån klocktornet till klosterkyrkan. Hitchcock ägnade sig ju under lång tid åt mordgåtor och åt intriger som krävde katharsis eller bara ett enkelt uppklarande. Vissa av hans slut kan kanske ha känts orättvisa, men de gick alltid rättvisans tjänst. Alltifrån hans sista stumfilm The lodger till de laddade slutuppgörelserna i filmer som Främlingar på tåg eller Fönstret åt gården. I den senare är ju James Stewart lika bunden vid sin rullstol som vi i våra säten i biografen, när den slutliga kampen mot ”det onda” sker. Den närmast olösbara konflikt mellan rättvisans krav och samvetets röst som gestaltas genom den unge katolske prästen i Jag bekänner är också talande för Hitchcocks nästan sadistiska nöje i att överlåta ansvaret till oss åskådare.

2. Jag tycker nog att det är skönt, när filmskaparen har tänkt över och bestämt sig för ett slut. (Det är säkert en orsak till att jag ser så få tv-serier, dessa som ibland tycks kunna fortsätta i det oändliga, för att serieskaparna inte har bestämt sig för när och hur de skall sätta punkt eller mer troligt bara vill fortsätta och fortsätta i all evighet eller i vilket fall tills serien upphör att vara en kassako.)

Den vita väggen kan nästan sägas ha börjat med slutet. Jag hade en vision om en kvinna som försvann in i en vit vägg, hennes jag suddades ut. Och jag började fundera – vem är hon? vem var hon? varför slutar hennes berättelse såhär? Så uppstod porträttet av Monika i filmen, en ung arbetslös, nyligen frånskild kvinna, som trots sin utsatta situation finner vägar genom tillvaron.

Jag var också mycket säker på slutet i min danska film Kvindesind, där huvudpersonen – återigen en kvinna mitt i livet – flyr sin konfliktfyllda situation och tar sin bil sticker. Inte vet jag vart och kanske inte hon heller, men det framstod som det mest naturliga (och naturligtvis tillfälliga) slutet för hennes historia. Och i Bakom jalusin ville jag skapa ett öppet slut för min konfliktfyllde huvudperson, när han konfronteras med en spegel i sitt rum, som i likhet med en tavla av Matisse har magiska egenskaper.

Då är det lättare att med dokumentärer. Som i min nyligen avslutade Joyce Carol Oates – A body in the service of mind. Där ser vi Joyce sätta sig tillrätta vid sitt skrivbord för att fortsätta med sitt skrivande. Att skriva är ju hennes liv.

Manuel Concha

1. Mina favoritslut är slut som har någon form av en twist och gärna att de slutar på något sätt lyckligt i det sorgliga. Ett av mina favoritslut är filmen Livet är underbart. Man kanske känner någonstans på sig att huvudkaraktären kommer att dö genom filmen, men man hoppas in i det sista att han inte kommer dö men till sist finns sista leendet mot sin son och han vet att han kommer dö. Sedan kommer amerikanerna in och räddar pojken och han återförenas med sin mamma som offrade sig själv för att hitta sin familj. Det är så poetiskt, så fint. Upplagd för en tragedi. Nu som pappa till två döttrar kan jag inte se den filmen längre för jag gråter varje gång. Spelar ingen roll vilken scen jag spolar till. Men extremt fint slut. De misstänkta, The others, Sjätte sinnet eller Nawals hemlighet har också fantastiska slut som jag tror man måste ha tänkt på från början i skrivprocessen och sedan byggt historien. Jag vet inte, men det känns så.

2. För egen del är början och slutet bland det första som kommer upp i mitt huvud. Har jag slutet i huvudet tycker jag allting blir mycket enklare att skriva. Man har ett mål, en klar vision om vad man vill säga. Så jag tycker inte det är ett nödvändigt ont att avsluta en film utan det är något förlösande och befriande. Extremt viktigt, skulle jag mer säga. Lika viktig är början. Första tio minuterna är dom viktigaste i en film tycker jag. Kan man greppa publiken inom den tiden, så kan man navigera sig fram till mittpunkten för att senare släppa bombslutet.

Mia Engberg

1. Min favorit är slutscenen i Beau travail av Claire Denis där officeraren Galoup – spelad av Denis Lavant – dansar ensam på ett dansgolv till låten ”Rhythm of the night”. Han har blivit avstängd från främlingslegionen efter att ha gått för långt i bestraffningen av en ung legionär. Genom hela filmen är Galoup kontrollerad och sluten och vi vet inte om han agerar utifrån svartsjuka eller begär eller båda, men nu är han utkastad från det militära som var hela hans liv. I filmens slutscen bäddar han en säng med militärisk precision och lägger sig på den med sitt vapen i handen. I nästa bild ser vi honom dansa ensam på ett dansgolv i svart kostym och spektakulära skor. Han poserar mot speglarna med en cig i handen och dansar sedan explosivt och lite konstigt i flera minuter. Är han död? Är han fri? Är det en dröm? Ett genialiskt och oväntat slut på en mästerlig film som osar av instängda känslor och homoerotik.

2. Jag tycker slutet är det allra viktigaste i en film och när jag skriver och klipper gör jag ofta slutet först. Knepet är att ha en riktigt bra låt som ligger kvar under eftertexterna och som både lyfter och sammanfattar filmen. Slutscenen ska gärna vara lite överraskande och öppen för olika tolkningar och låten ska vara en bortglömd b-sida som egentligen är en hit. När slutscenen sitter har jag den som riktmärke när jag gör resten av filmen.

Måns Månsson

1. Den gode, den onde, den fule. Vet inte om det var för att man fick vänta så otroligt länge på att det skulle komma ett slut men det är mitt evigt starkaste slutminne. Kändes som om jag matade videobutikens hopplöst croppade vhs-kopia varje gång jag var hemma sjuk från grundskolan och på nåt sätt den yttersta påminnelsen om principen ”ge publiken vad de vill ha”. Jag kunde i alla fall se om den hur många ggr som helst bara för att få uppleva slutet om och om igen. Tuco, Blondie och Angel Eyes måste ju få ha sin standoff. Utan den, meningslös film!

2. För egen del var Hassel: Privatspanarna en film som på många sätt skulle skrivas och göras så att slutet kunde filmas. Egentligen bara en resa mot att få kunna filma slut-rekonstruktionen på Sveavägen. Allt annat var typ bara nödvändigt ont för att kunna komma dit. Yardens slutscen är däremot manuskriptets öppningsscen. Ibland går det att vända på hela cirkeln. Tror faktiskt slutet var vår allra sista upptäckt i klipp-processen. Finns det en bästa möjliga version av denna film i klipprummet eller blir det plötsligt en annan film? Men känslan av att upptäcka ett slut i kameran är också en ynnest. Har bara hänt mig med kortfilmen Kinchen men det är befriande att i en dokumentär process inse att här finns det inget mer att göra.

Björn Runge

1. Jag tänker på flera slut: Paul Thomas Andersons film Magnolia har ju ett elegant och överraskande slut med de regnande grodorna som inleder finalen. Ett annat slut som är abrupt men är intressant just därför är ju avslutningen av filmen En passion av Bergman. Slutet på tv-serien Sopranos blev ju en diskussion om vad som egentligen var avsikten. Slut som är inspirerande handlar för mig om att publiken övertar något essentiellt från filmen, en frågeställning eller en erfarenhet som är svår att göra sig av med. Alltså, att någon känsla eller tanke slår rot i mig som publik när filmen är över. Att jag på så sätt bär med mig filmen i mitt privata liv. Någon sa att med ett bra slut kan du rädda en halvbra film, det ligger något i det. Slutet är en trampolin för att upprätta ett varaktigt förhållande med publiken. Jag minns också en stumfilm, Den giriga av Erich von Stroheim, två män som ligger och utmattade brottas i en saltöken…

Sopranos (1999-2007)

Sopranos (1999-2007)

2. Jag är nöjd med slutet av min film Om jag vänder mig om, för det är en bra avslutning av det drama vi följt. Och det är ett långt slut, säkert femton minuter, hela sista akten. Det var inspirerat av filmen Funny bones av Peter Chelsom. Jag gillar långa slut som tar med publiken på några intensiva skeenden som får dem att sluta andas…och därefter ett tvärt klipp och eftertexterna kommer. The wife slutade på ett flygplan (Concorde) som flyger vidare mot ljuset i väster. Ett klassiskt men fungerande slut. Dock började ju slutet där redan när Joan och Joe Castleman var på väg från Nobelmiddagen. Hon är existentiellt upprörd över lögnen hon levt i sedan många år. Dags för frisk luft. En sista konfrontation.

Jag har precis avslutat ett manus där jag fortfarande är osäker på slutet. Ett slut kan ju förvirra på ett dåligt sätt. Och min önskan är ju att förtydliga. Bränn alla mina brev kommer få ett långt intensivt slut. Känslomässigt hypnotiskt är mitt mål. Så att när ljusen väl tänds upp så tar det några sekunder att hämta hem sig…

Läs också: Hur skapar man egentligen det perfekta filmslutet?

Annons