Den nya Kristina från Duvemåla ifrågasätter inte Guds existens, utan sin mans ego. Hon talar väldigt medvetet till sin åskådare – och hennes övertygelse går i arv. Dottern Lill-Märta lär sig senare att skriva för att kunna föra kvinnans historia och uteblivna röst vidare in i framtiden.

I Erik Poppes nyinspelning av Utvandrarna stirrar Kristina och Lill-Märta 2020-talskvinnan rakt in i ögonen och släpper inte blicken. ”Hör ni oss?!” skriker de genom en ständigt återkommande suddig bild av Kristina som nästan slår pannan i kameran. Lill-Märta revolterar och käftar tillbaka, full av sitt egenvärde och sin egen fria vilja, sin blick på livet fixerad vid möjligheternas oändlighet. Men det ska ta åtminstone 150 år innan kvinnors frigörelseprojekt kan se dagens ljus fullt ut.

De är fångna i en förgången tid. Och de vet om det. Naturligtvis blir det så när 2020-talskaraktärer ska försöka fylla ut 1850-talskostymer.

Vilhelm Mobergs Kristina, å andra sidan, känner gudsfruktan. Hela hennes existens vilar på den. Hon vet att Gud har satt henne på jorden som människa för att föda andra människor, tills livet på andra sidan stundar. Hon är en människa med fel och brister, som ska tjäna Herren och inte leva i synd. Hon är ödmjuk inför sin roll eftersom Gud har valt den åt henne, hur eländig den än må vara. När Karl Oskar leder henne och familjen mot en okänd värld är det inte honom som person hon ifrågasätter, utan hur Karl Oskar kan trotsa Gud. Tro är en relation. Och gudsfruktan kan avgöra liv eller död. Kristina behöver inte kunna skriva eller läsa, eftersom Gud varken skriver brev eller tar emot dem. Gud känner din bön, Gud hör din röst, Gud bor i ditt hjärta. Och detta gör inte 1850-talskvinnan till en obetydlig figur i historien, tvärtom ger romansviten bilden av en kvinna av sin tid. Oavsett om det råkar vara en kränkande, ojämställd och ofri tillvaro.

Så varför inte låta oss berätta om den? Kvinnorollen kan ju inte vara statisk ända fram tills nästa tidsanda tar vid och ska förändra den både framåt och bakåt. Det vore ju att påstå att kvinnorollen inte befinner sig i dynamisk dialog med kvinnans förutsättningar.

Men nej, Kristina från Duvemåla 2.0 existerar i ett Utvandrarna i ett parallellt universum. Originalhistorien är förvanskad och komprimerad på gränsen till oigenkännlighet för att filmskaparna tycks vilja berätta om emigration generellt och kvinnans roll och utsatthet i sammanhanget. Och det är inte nödvändigtvis en dålig ambition! Men att faktiskt göra Utvandrarna i ett parallellt universum med kvinnan i fokus hade väl varit att dramaturgiskt länka samman massutvandringen i ett historiskt Sverige och dagens flyktingströmmar till ett modernt Sverige, för att uppnå en förståelse för den situation mödrar och barn genomgår, då som nu. I stället känns resan till Amerika 1850 som en omväg eftersom det egentligen inte är just Kristina från Duvemålas (och Karl Oskars) historia man vill berätta.

Kristinas perspektiv förtjänar sannerligen att utgöra centrum för filmen – ja, det är efterlängtat! Men förtjänar hon en så dramatisk makeover? Man täljer fram en Kristina 2.0 för en modern svensk publik ”så vi inte glömmer”, men det blir för tunt. Mest av allt provocerar det oss (läsare och tittare) som känner Kristina och älskar henne. Och man kan fråga sig på vilket sätt denna anakronistiska karaktärsteckning skulle få oss förstå den som flyr idag. Man vill veta vem Kristina skulle ha varit idag, vem Kristina är idag som utvandrar till Sverige.

Ambitionen att vilja ge Kristina det hon förtjänar blir för duktig. Det gör henne både opassande i sammanhanget och snudd på löjlig. Desperat efter ett slags upprättelse. Den nya Kristinas frustration och bitterhet väller ur henne som högljudda tankar när hon gnäller och klagar på Karl Oskar (Mannen), som sviker henne och utsätter henne för ensamhetens vånda. Romankaraktären Kristina lider av många tvivel och frågeställningar, men Kristina 2.0 lyckas inte riktigt förmedla några av dem. Det är bara ord. Och jag hör vad du säger, men jag tror dig inte.