fbpx
Kritik & essä Kim Ekberg, 25 januari 2022

What happened was…. är en drabbande dejtfilm om tillvarons skådespel

År 1994 var Tom Noonan främst känd för skurkroller i underhållningsfilmer, men använde sitt gage för att bekosta detta säregna kammarspel. Kim Ekberg skriver om en synnerligen lyckad korsbefruktning mellan film och absurdistisk scenkonst.

What happened was… är troligtvis den bästa New York-skildringen där staden aldrig förekommer i bild. Inom loppet av en afton avlöper en trevande dejt mellan Jackie (Karen Sillas) och Michael (Tom Noonan), arbetskamrater på en advokatbyrå. Muntliga geografiska angivelser, blinkande tv-apparater i grannfönstren och gatans ljudbild målar upp en vemodig mental fresk av metropolen. Här finns gott om kyffen där du med fördel kan gömma dig från världen, i förlängningen också för dig själv.

1994 var Tom Noonan främst känd för skurkroller i underhållningsfilmer. Den nerviga tvåmetersgestalten lämpade sig för skräckinjagande psykopater. Men med gaget från Den siste actionhjälten övergav han rampljuset och bekostade detta singulära kammarspel, en synnerligen lyckad korsbefruktning mellan film och absurdistisk scenkonst. Koncentrationen under middagssamtalet och den fluktuerande maktbalansen känns igen från Min middag med André som på liknande sätt blommat upp ur New Yorks fria teaterliv. I bägge fallen begagnas flitigt filmmediets förmåga att abstrahera tid och rum. Utgångspunkten i något så mondänt som en stel middag utgör bevisligen bra spjärntag åt det undermedvetna. Med minimala gester och tonlägen skiftar skådespelarna mellan en naturalism vi vanligtvis förknippar med film till stiliserade uttryck hemmahörande teatern. Kring denna brytpunkt cirkulerar samtliga berättarkomponenter. Den dynamiska ljussättningen, ett sceniskt inslag, inlemmas i montaget sömlöst i filmens universum. Lägenheten omskapas regelbundet utan synliga scenarbetare. Koreografiska instick framträder kongeniala genom synkrona kamerarörelser. På dessa vis flyttar gestaltningen in i åskådaren och blottlägger ett större skådespel, tillvarons.

Noonan och Sillas uppbådar sinsemellan en rent skräckfilmsartad klaustrofobi. Karaktärernas stereotypa ålders- och statusskillnad distraherar läsningen, men den förväntade maktobalansen skarpladdar onekligen energin i rummet. Det är främst Sillas som med vältajmade urladdningar träffar mig som ett spett i magen. Scenen där hon högläser sin makabra barnbok är tio minuters obetalbar ångesteufori. Det är enkelt att dra paralleller till Charlie Kaufman och hur denne närmar sig smärtpunkter medelst surrealism och självhat. I synnerhet I’m thinking of ending things är en liknande cocktail av slipstream och relationsdrama. Det envetna jagupplösandet skapar utrymme för anspråksfull tematik. Att på riktigt öppna sig för en annan människa, visa sig sårbar, blotta ett tomrum, ta en risk. Genom att våga detta lyckas What happened was… krypa mig under skinnet och verkligen drabba.

Annons