fbpx
Kritik & essä Martin Grennberger, 25 januari 2022

Werner Herzogs långa vandring till Lotte Eisner

När Werner Herzog 1974 ska besöka sin vän Lotte Eisner, filmkritiker och arkivarie, ger han sig ut på en promenad från München till Paris. I boken Att gå i kylan beskriver han sina intryck – med glimtar av liv som känns igen från hans filmer. Martin Grennberger har läst den.

Den 23 november 1974 börjar den tyska filmaren Werner Herzog en mödosam vandring till fots från München i riktning mot Paris för att hinna se kära vännen Lotte Eisner, som är svårt sjuk. En besvärjelsens resa. Eisner var skribent, filmkritiker, arkivarie, först verksam i Berlin, sedermera från 1936 i Paris nära Henri Langlois och med vid uppstarten av Cinémathèque Française. Hans beskrivning av färden utkom på tyska 1978, och nu är den återigen tillgänglig på svenska, utgiven av förlaget Faethon, i en reviderad översättning av Madeleine Gustafsson som först gavs ut 1980: Att gå i kylan: München – Paris 23.11 till 14.12.1974.

Det är en myllrande text, full av kvicka meditationer och reflekterande infall. Vi följer topografins skiftningar, nya landskap träder fram inför blickfånget. Ett slags stilla galenskap möjligen, där hjärna och fysik inte är helt i synk, ”vetskapen kommer från fotsulorna” skriver han på ett ställe. Han övernattar i hölador, gör inbrott på jakt efter förnödenheter, hans möten med människor har ofta något ansträngt över sig och ensamheten är påtaglig (”jag utvecklar ett dialogiskt förhållande till mig själv”) även om han vid ett par tillfällen får åtnjuta andras givmildhet. Krigsmonumenten längs vägen bildar rastplatser, han dricker vatten ur bäckar i samma ställning som djuren, följer en flock tranor för att inte tappa orienteringen.

Flera teman här återfinns naturligen också i hans filmer: utmattning, monomani, rastlöshet, ett närmast deliriskt sökande och självreflekterande. Tankar går till den mödosamma kampen med ångbåten i Fitzcarraldo, det peripatetiska hos huvudpersonen i Stroszek – Balladen om Bruno S eller en dokumentär som den om skidhopparen i Die große Ekstase des Bildschnitzers Steiner. Huruvida detta är en filmisk text är kanske att ställa frågan fel; framförallt är det utsökt litteratur. Dock kommer jag att tänka på, något otippat, Oskar Fischingers vackra München-Berlin Wanderung, som med filmens kondenserade form via stop-motion och upptrissad hastighet återger en resa till fots mellan de tyska knutpunkterna. Något av dess bearbetning av intryck, ögonblicksbilder, glimtar av liv, finner vi också här.

Annons