I ett gammalt förfallet hotell i en ödslig bulgarisk skogstrakt sitter två män och löser korsord tillsammans med en spritdrickande korp. Ägaren Peter Motorov har tagit sin släde och sitt gevär för att åka in till staden genom skogen. Men den som åker genom skogen i januari kanske aldrig kommer tillbaka, säger den äldre av de båda männen. Därute finns det inte bara vargar utan också kanske något annat. Närmare bestämt en tenetz, en varelse som lockar in dig i en djup sömn, och med dig närmsta byn, staden och i förlängningen hela världen – en sömn med drömmar du aldrig vaknar upp ur.

Under dagen kommer flera män som letar efter Peter Motorov. Men när släden kommer tillbaka är den tom, bortsett från geväret och en död, frusen varg. Samma sak händer varje gång någon tar sig in i skogen. Till slut finns bara hotellskötaren kvar. ”Peter Motorov kommer att komma tillbaka”, intalar han sig. Men vem är Peter Motorov egentligen? Finns han över huvud taget? ”Beckett möter Sergio Leone i The Shining”, beskrev skådespelaren Samuel Finzi som gör hotellskötarens roll bulgariska filmen January som under frågestunden efter visningen på estniska Black Nights Film Festival. Av de tre influenserna är Beckett och The Shining de starkaste, men en gangsterliknande präst som vill att Motorov ska betala pengar till kyrkan sätter in Leone i ekvationen.

January är en stilren film i svartvitt, bortsett från en sekvens i färg som går full on The Shining; närmast en imitation av Kubrickfilmen snarare än en allusion. Och det är inget fel i det. Citatet sitter som en smäck, och att kontexten delvis är radikalt annorlunda är vad som gör det intressant och inte en meningslös referensuppvisning. Regissören Andrey Paounov har gjort en såväl otäck som rolig och bisarr film som vore en prydnad för varje festival som sysslar med konceptet ”fantastisk film” (se Fantastisk filmfestival i Sverige). Den säger något om Bulgariens förflutna och nuvarande men också något om mänskliga villkor. På festivalen i Tallinn tävlar den i kategorin ”Rebels with a cause” – avdelningen för vågad film, skulle en kunna säga. Gränsöverskridande film är välkommet i vad som ibland kan kännas som en lavaström av mainstream, där även arthouseutbudet ibland tycks följa ett stelnat mönster.

January är också genreöverskridande. I festivalkatalogen beskrivs den som ”an observational and thoughtful existential drama that does a kind of hommage to the horror film genre”. Själv skulle jag vilja vilja säga att den är en del av skräckgenren, även om den inte begränsas till det. För vad är det som säger att skräck inte kan vara eftertänksam, observant och existentiell?