fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 25 november 2021

En sorgesång och symbolisk exkommunikation

I A kaddish for Bernie Madoff försöker Alicia Jo Rabins se något försonande hos den ökände svindlaren Madoff, men det är svårt givet hans offer. Det är en vacker liten film som både blir både en sorgesång och en slags utstötning, skriver Charlotte Wiberg som har sett den på Tallinn Black Nights Film Festival.

Strävande artisten Alicia Jo Rabins blir besatt av finansbedragaren Bernie Madoff. Hon läser allt hon kommer åt, hon talar med folk: de bedragna, visselblåsarna som inte nådde fram, de som hade tur och faktiskt fick något ut av sina investeringar även om det hela var fejk, med flera. Rabins känner sig personligt berörd. Madoff är ju så lik hennes pappa med de snälla ögonen. I ett samtal får hon höra att en rabbin i Palm Springs läst en kaddisch över Madoff. Att uttala en kaddisch över en levande person innebär historiskt inom judendomen en exkommunikation. Men när Rabins återkommer till personen som berättat detta uttrycker denna förvåning och säger sig inte känna till något sådant. Var det hela en inbillning från Rabins sida? Det konstprojekt hon arbetar fram om historien beslutar hon i alla fall avsluta med en inofficiell kaddisch. Därav filmens titel – A kaddish for Bernie Madoff.

En annan Alicia, Alicia J. Rose, har regisserat filmen som följer den första Alicias resa. Resultatet är en slags dokumentär-musikal med självreflekterande inslag, där intervjuer Rabins gjort förvandlas till sånger där Rabins själv sjunger och spelar den intervjuade personen med olika kostymer. Det finns inslag som konstsim och animation. Ingen dokumentärfilmsfestival de har anmält filmen till, berättade regissören för mig, har velat röra vid den. För att komma undan att placera filmen i ett fack kallar hon den helt enkelt en berättelse; a narrative. Ändå sysslar den med en sann historia. I mina ögon kvalificerar den som en dokumentär – varför skulle en dokumentär inte också kunna vara en musikal, vara självreflexiv och mixa berättartekniker? Jag trodde vi hade kommit längre än så, men fortfarande råder tydligen en rätt snäv uppfattning om vad och hur en dokumentär ska vara.

Filmen är med sina 75 minuter en vacker liten sak. Min enda invändning är att musiken stundvis blir lite enahanda. Den reflekterar över sådant som det system som möjliggör Madoffs – ett system där samhället inte tar hand om sina äldre och sjuka, så att stora besparingar krävs för att klara sig genom hela livet. Och över vad det innebär för den judiska gruppen i USA att en av deras medlemmar gör något så skandalöst som Madoff. Det uppstår en irrationell kollektiv skuldkänsla, typisk för minoriteter som är känsliga för hur omvärlden betraktar dem. Vi får veta lite om judendomen och lite buddhism. Det är tydligt att Rabins vill se något försonande hos Madoff, men det är svårt givet hans offer. Kulmen blir både en sorgesång och en slags utstötning, med den kaddisch som iscensätts. Jag skulle gärna se A kaddish for Bernie Madoff på en svensk festival. På filmfestivalen Black Nights Film Festival i Tallinn deltar den i den bråkiga tävlingskategorin ”Rebels with a cause”. Den har varit en av höjdpunkterna under festivalen för mig.

Annons