I Occupation har regissören Michal Nohejl har tillsammans med medmanusförfattarna Vojtěch Mašek och Marek Šindelka skapat ett komiskt kammarspel där ett provinsiellt teatersällskap efter en mindre lyckad föreställning konfronteras med en full rysk soldat som tränger sig in i teaterns tillhörande bar och inte vill gå därifrån. Den tjeckiska filmen tävlar i First feature competition-klassen på estniska festivalen Black Nights Film Festival.

Soldaten uppträder ömsom brutalt, ömsom sentimentalt och broderligt, och insisterar på att alla ska dricka med honom. Tidpunkten är ”stabiliseringsperioden” efter den andra ryska ockupationen 1968, och sällskapet är märkt av de inneboende spänningarna mellan partitrogna och dissidenter. Regissören är en berömd tidigare dissident som tidigare skrivit manifest för friheten men nu givit upp. Efter att tidigare satt upp pjäser av Samuel Beckett är det nu kommunisttidens nationalhjälte Julius Fučik som gäller. Oförmågan att göra motstånd utkristalliserar sig i sällskapets hjälplöshet gentemot ryssen, som under förevändning att han ”bara skojar” alltmer terroriserar och förödmjukar dem.

Vändpunkten kommer när den berusade soldaten i källaren stöter på teatersällskapets svarta får, som vägrat ta av sig den naziuniform han burit på scen. Ett händelseförlopp utvecklar sig som tycks kulminera i att sällskapet bildar värsta undergroundmotståndsrörelsen. Eller gör de det? Filmen är en kritisk blick på hur tjeckerna hanterat de olika ockupationer de levt under. I den estniska festivalkatalogen ifrågasätts dock om den, som tjeckiska recensioner sagt, verkligen gestaltar något specifikt för tjecker. ”Alla de nationaliteter som levde under sovjetisk ockupation kan relatera till filmen”. Vidare sett kan en dock säga att den speglar en rätt allmänmänsklig brist på heroism.

Nohejl, som en gång studerat under Věra Chytilová, har tidigare arbetat med reklamfilm och musikvideos. Det märks. Filmen är påfallande snygg, eller kanske snarare fulsnygg om en räknar in sjuttiotalstristessen, och har ett fett soundtrack med mörk rockmusik av La Petite Sonja och Hank J. Manchini. De har gjort musiken som sällskapet lyssnar på och dansar till i baren. En anomali – ingenting i sjuttiotalets Tjeckoslovakien lät så. Men varför inte? Alltför stor stilmedvetenhet kan vara till förfång för en film men så är det inte här. Filmen är njutbar och underhållande; dessutom säger den något om de förhållanden som kan råda under en ockupation. I den bästa av världar får vi snart se den i Sverige.