fbpx
Kommentar & debatt Nathan Hamelberg, 24 september 2021

Melvin Van Peebles gjorde blaxploitation innan blaxploitation fanns

Den amerikanske filmaren, skådespelaren och musikern har dött. Nathan Hamelberg skriver om hur hiphopen öppnade ögonen för Melvin Van Peebles gärning.

Undergroundgiganten Melvin Van Peebles har checkat ut i tisdags denna vecka. Han var nästan mytisk för mig när jag var liten, det vill säga på den tiden det var galet svårt att få tag på eller lyckas se filmer som inte gick på bio eller vanliga tv-repertoaren. Men hiphoparen och pantern i mig lyckades efter mycket om och men leta rätt på Sweet Sweetback’s badasssss song och Watermelon man på VHS. Och med tiden hans skivor, som nästan alla av dem – Brer soul, Ain’t supposed to die a natural death, Don’t play us cheap, What the…. you mean I can’t sing och soundtracket till Sweetback – har plundrats och rekonstruerats till hiphopbeats av Madlib, Main Source, Boogie Down Productions, MF Doom, Paris, Digable Planets, J Cole… Brottstycken ur hans låtar är liksom den där sista biten i de rebusar som är samplebaserad hiphop och som man kämpar med att greppa. Det var för övrigt hiphopen som ledde mig till Van Peebles i första taget; när hans son Mario spelade mot Wesley Snipes i New Jack City (1991) snubblade jag över en artikel om honom och hans pappa i The Source, ett av alla hiphopmagasin som vid den här tiden var en av få pålitliga källor till svart kultur som fanns att tillgå i Sverige.

När Sweetback släpptes hade Svarta Pantrarna i Oakland den som ”required viewing” för nya medlemmar. Och det är lätt att förstå varför, även om den är lågbudgetfilm så är den… Blaxploitation innan Blaxploitation. Innan exploitation, kan man tillägga. Eftersom inga filmstudios i Hollywood ville se den gjord producerade och regisserade han den själv, samt skrev manus och spelade i den, och flera som arbetade med filmen var inte med i det skråmässiga filmarbetarfacket – vilket ledde till att Van Peebles svartlistades i Hollywood i flera år.

Om ni har chansen, se hans Watermelon man (1970), den drev med USA:s rasneuroser på ett sätt som kanske ingen gjort förrän Boots Riley gjorde i Sorry to bother you. Och dokumentären om honom – How to eat your watermelon in white company (and enjoy it) – är den briljanta filmhistorielektionen som inte kommer visas på SVT. (Även den bästa filmtiteln ever, jag vet.) På slutet av 1980-talet började han arbeta med film igen, även om han inte gavs mycket möjligheter att förverkliga filmidéer i Hollywood. Det var på andra platser hans filmer och scenkonst mottogs varmt. På 2010-talet fick hans karriär något av en nytändning, och han spelade in ny musik, debuterade som visuell konstnär och deltog i olika politiska protester såväl som inkorporerade bilder från Occupy Wall Street-protester i sin konst. Han skrev under merparten av sitt verksamma liv men ingenting av hans författarskap finns översatt till svenska. Hoppas att det förändras och han postumt föräras den uppmärksamhet han förtjänade i livet i Sverige.

Melvin Van Peebles 21 augusti 1932 – 21 september 2021. Rest in power!

Annons