Det är lika bra att lägga korten på bordet: jag blev tillfrågad av den svenska producenten att vara med i Bergman Island och spela filmkritiker. Jag bad att få kolla min dialog, om sådan fanns, läste och tänkte: tack, men nej tack. Det här känns – hur ska jag nu uttrycka det? – inte så bra.
Idag är jag glad, mycket glad. Inte minst för att ha lyckats motstå den primitivaste av impulser, fåfängan. För vem vill inte vara med i en film av den begåvade Mia Hansen-Løve, som gjort den briljanta Dagen efter denna, filmen från 2016 med Isabelle Huppert?
Inte förvånande är det en hel del kollegor och andra, mer eller mindre kända ansikten från svenskt filmliv som släntrar förbi som statister i bakgrunden, om de inte försöker positionera sig framför kameran så att de ska synas ordentligt. Eller, som sagt, får något – inte så bra – att kläcka ur sig på svengelska.
Nå. Filmen handlar om paret Tony och Chris (Tim Roth och Vicky Krieps), båda filmregissörer, som reser till Fårö för att skriva på sina manus. Man förstår snart att han är den mer etablerade, medan hon är ett möjligen up- and-coming name.
Upplyftande nog börjar det lite som en lätt komedi. Till exempel hur hitta på ön med sina lustiga namnskyltar att (exotiserande) göra sig rolig över. Och väl framme i Bergmans hus i Dämba skämtar paret om att de sover i samma rum där ”Scener ur ett äktenskap” spelades in. Till och med när det börjar bli lite mer allvarligt och hon klagar över att inte få till det i sitt skrivande är tonen lätt. Här hos Bergman, gnäller hon, how can I not feel like a loser? No one’s expecting Persona, blir hans lakoniska svar.
För den cinefilt lagde finns här också en hel del andra Bergmanreferenser att frossa i. En del scener är som direkt lyfta ur en Bergmanfilm, till exempel när fyra människor springer ut i vattnet, precis som i början av Såsom i en spegel. Eller som när Chris i smyg bläddrar i Tonys arbetsbok, i likhet med den unga kvinnan (spelad av Harriet Andersson) som i samma film bläddrar i sin fars dagbok och finner en grym beskrivning av hennes egen mentalsjukdom.
Chris i sin tur hittar teckningar av nakna, fastkedjade kvinnor. Då bränner det till. Vem är Tony – egentligen? Varför berättar han aldrig något för henne som hon gör för honom? Resultatet blir att hon drar sig undan från sin partner och söker tröst på andra håll.
Ungefär, skulle man kunna säga, som filmen själv gör det. För när Chris pitchar sin film för Tony (som lyssnar motvilligt), glider den över in i en film i filmen, lika med det manus hon försöker skriva. Ett meta-filmiskt lager alltså, än en gång i Bergmans efterföljd.
Men främst kanske en hommage till Kubricks Eyes wide shut, och den märkvärdiga scenen som drar igång hela filmen, där Nicole Kidman för sin make (Tom Cruise) berättar om den attraktion hon känner för en man hon träffat flyktigt på en fest – och väcker en intensiv svartsjuka hos maken.
Saken är bara den att Hansen-Løves film i filmen, som pågår i evighet, inte hänger ihop med nuet. Mest av allt känns den som en flyktväg för en regissör renons på idéer, någon som desperat söker inspiration men inte bottnar, lika lite som hennes rollgestalt gör det. Båda surfar runt i något slags barnslig föreställning om ”Bergman” och hans turistifierade aura. Hon förlorar sig i kulisser som någon färdigställt åt henne, inte hon själv.
Lägg därtill en tondövhet i den engelska dialogen, en Tim Roth som okarakteristiskt oengagerat glider omkring i sin roll, eller Chris som, när hon sett Viskningar och rop på fullt allvar ställer frågan: Varför utforskar han inte glädje istället? Well… döh, vill man säga. It’s Bergman, stupid. Men vem rikta det till? Rollgestalten eller regissören?
Kort sagt, detta är en film med allvarliga manus-problem. Vilket verkar ha haft sina mer eller mindre förståeliga skäl. Filmen blev ju inspelad i flera omgångar, med början 2018, då Chris egentligen först skulle ha spelats av Greta Gerwig som fick annat att göra. Sedan kom pandemin, och därutöver också, enligt förhandsrapporterna, Hansen-Løves egen skilsmässa. Ja – man vill så gärna finna anledningar.
Men å andra sidan: också en konstnärlig kris är det mest bergmanska av teman, som Hansen-Løve verkligen kunde ha frossat i. Problemet är bara att kunna gestalta en sådan kris – utan att samtidigt bli den. Att, för att citera Bergman själv, förmå gestalta tråkigheten utan att bli tråkig, skildra alltings jävlighet med glädje!
Skaparkris alltså. Men inte som det var menat.
