”Daddy, this whole movie is about fucking men. Men have fucked us for long enough so it’s time for us to fuck back. You know, to claim the world and finally be in the power position. It’s feminism.”
Knappt en halvtimme in i I love you, daddy måste Louis CK resa sig ur soffan för att hålla en föreläsning om feminism. Den ensamma åhöraren är hans, det vill säga den framgångsrika tv-författaren Glens, 17-åriga dotter China (Chloë Grace Moretz). De sitter och tittar på en film där en kvinna just har flörtat med en man i månskenet – för att sedan skära halsen av honom. ”It’s about female empowerment”, förklarar China och fortsätter filmanalysen.
Då ställer sig Glen upp och förklarar att feminism handlar om att ta ansvar för sitt eget liv, att vara självständig, att hämta kraft ur sin egen förmåga, inte från sin aversion mot män. Han antyder osubtilt att hon är en bortskämd rikemansdotter. Gloria Steinem, fortsätter han, skulle säga åt henne att ta ett jobb som servitris och börja läsa på.
Japp, det är mansplaining han sysslar med, inser han senare. Och deras relation blir inte bättre av att dottern börjar träffa, och möjligen inleder en romantisk relation med, pappans egen favoritregissör: ett självutnämnt pervo vid namn Leslie (John Malkovich).
I love you, daddy är verkligen ett portalverk för metoohösten 2017. Både genom filmens tematik och dess öde. När Louis CK i november 2017 erkände för New York Times att han hade serieonanerat framför kvinnliga medarbetare ställdes premiären in. Festivalen i Toronto blev filmens enda möte med publiken.
Det var långt ifrån det enda projektet som påverkades av uppropen under hösten, men en av filmerna som tydligast överlappade med verkligheten. Inte förvånande alltså att en lansering blev kommersiellt hopplös, men har filmen något att komma med knappt fyra år senare? Parallellt med metoo blev cancelkultur ett trendande ämne. Kontrakt bröts, människor fick sparken och förvisades från offentligheten. Eller?
I slutet av 2018 skapas en artikel för cancel culture på engelskspråkiga Wikipedia (bland källorna finns en New York Times-text med den talande rubriken ”Everyone is canceled” från samma år). Definitionen på Wikipedia hämtas från den amerikanska medieprofessorn Lisa Nakamura som beskriver det som ”an agreement not to amplify, signal boost, give money to”. Hon kopplar samman företeelsen med dagens uppmärksamhetsekonomi: ”when you deprive someone of your attention, you’re depriving them of a livelihood.” Som exempel anger wikianvändaren Koyyo den virala kritiken mot youtubern Logan Paul samt Disneys sparkande av James Gunn i juli 2018.
Att både Logan Paul och James Gunn sedan dess har rehabiliterat sina karriärer skvallrar om att cancelstämpeln inte är irreversibel, men det betyder inte att den är verkningslös. Det finns inte minst exempel på trakasserier online som har haft mindre mäktiga måltavlor, och tecken på hetsjakt på oliktänkande i aktivismens namn, i ett explosivt samspel mellan social medier-logik och en prekariserad samtid där osäkerheten regerar.
Det har dessutom skapat utrymme för en offerrollsretorik, ett slags performativ förföljelsemani som inte minst den amerikanska högern excellerar i. Åtalet mot Donald Trump har till exempel beskrivits i termer av ”constitutional cancel culture”. Den årliga konservativa konferensen CPAC hade 2021 rubriken ”Uncancel America”. Som att det har blivit ett universalbegrepp, utan semantisk konsistens. När hästen som var etta över mållinjen i Kentucky Derby nyligen visade sig ha otillåtna substanser i kroppen menade tränaren att diskvalificeringen egentligen berodde på, just det, cancelkultur.
I backspegeln är det fascinerande att diskursen kring politisk korrekthet, det vill säga att man inte längre får säga vad som helst, uppstod ungefär parallellt med internet.
Den avgörande skillnaden mot kulturkriget på 1990-talet, när striden handlade om politisk korrekthet, är rimligen sociala medier. I backspegeln är det fascinerande att diskursen kring politisk korrekthet, det vill säga att man inte längre får säga vad som helst, uppstod ungefär parallellt med internet, som har gjort det historiskt busenkelt att faktiskt sprida sin åsikter.
Men makten som sociala medier-jättarna besitter visar att torgmetaforen inte funkar perfekt på internet. Yttrandefriheten är villkorad. Debattörer som vantrivs på dessa plattformar – eller rentav blir portade som Donald Trump – får dock knappast sina tungor avklippta. Det finns ju andra forum. Att bli cancelled kan dessutom betinga ett slags värde eftersom det onekligen skapar uppmärksamhet. Rättare sagt räcker det med hotet om cancelkulturen för att lansera sig själv som en fritänkare med en edgy etikett för sina prenumeranter.
Louis CK hade redan tidigare, långt innan metoo gjorde honom persona non grata, kapat olika mellanhänder. På sin egen hemsida såväl distribuerar han sina ståupp-shower som kränger andra produkter. Men tyvärr inte I love you, daddy. Filmad på 35mm i svartvitt, med Manhattan som spelplats och en tv-författare i fokus, är det svårt att inte se den som en lång blinkning till Woody Allens ökända klassiker från 1979. Med en twist: tänk om huvudpersonen i Manhattan i stället hade varit pappan till 17-åringen som Allens rollfigur dejtar?
Någonting har alltså hänt med perspektivet på 40 år. I I love you, daddy är det pappan Glen som går omkring med hopsjunkna axlar, bär glasögon och relationsgrubblar. Mannen som svärmar kring filmens tonåring har däremot en mindre mindre kufisk framtoning och är desto mer självsäker i sin uttalade preferens för minderåriga. I det avseendet påminner han mindre om Allen än den franske författaren Gabriel Matzneff (för att ta ett annat namn ur metoohögen).
En del talar alltså för att I love you, daddy handlar om en pappa som måste komma över sina neuroser kring vem hans ändå snart myndiga tonårsdotter ligger med. Det menar i alla fall den fördomsfria skådespelare Glen själv börjar träffa, hon som inte ser något problem med att introducera Leslie för tonårsflickor i sin närhet. Och dotterns egen kompis för ett liknande resonemang när hon försöker avdramatisera Chinas och Leslies attraktion till varandra: ”It’s so normal, I mean, everybody’s a pervert.”
Ungefär på samma sätt uttrycker sig Louis CK i ståuppshowen Sincerely Louis CK från 2020, där han för första gången pratar ut om sitt eget skandalbeteende. ”Some people like when sex is a little fucked up”, säger han och pekar på sig själv. ”Everybody’s got their thing”, fortsätter han med en handgest ut mot publiken. Plötsligt påminner det som ska föreställa en offentlig botgöring ganska mycket om en sliten kålsuparteori.
Jo, omständigheterna inbjuder onekligen till biografiska auteurläsningar, att betrakta filmen som ett slags bekännelsekultur. Och i det ljuset kan man ju tycka att I love you, daddy är sevärd som en avslöjande inblick i upphovsmakarens moralvärld. Eller är den snarare en utstuderad övning i blottning? Det ansåg åtminstone Matt Zoller Seitz på rogerebert.com, en av kritikerna som gick hårdast åt filmen hösten 2017: ”This film leaves the raincoat open while its owner makes eye contact and dares you to deny what’s happening.”
Men det finns faktiskt inslag i filmen som gör den mindre entydigt exhibitionistisk. För det första skildringen av Leslie, som i John Malkovichs kusliga gestaltning ändå liknar en sociopat. Genom att verka totalt obrydd får han omgivningen att tvivla på sina moraliska impulser, när han lägger ut texten om sin fascination för tonårsflickor. Han är en beryktad filmskapare men samtidigt höjd över varje misstanke.
Anledningen till att Louis CK aldrig släppt sin första långfilm som regissör sedan 2001 års Pootie tang kan bara han själv svara på.
I Simone de Beauvoirs klassiska essä om Lolitasyndromet ser hon erotiseringen av yngre kvinnor i populärkulturen som en motreaktion på ökad jämställdhet: ”Åldersskillnaden återupprättar mellan dem det avstånd som är nödvändigt för att begäret ska födas.” På motsvarande sätt förklarar Leslie – i en av filmens mest olustiga monologer – att han finner störst njutning i att närma sig unga kvinnor innan de blir alltför självmedvetna för att sedan bli avfärdad när de tar steget in i vuxendomen.
För det andra spelar Pamela Adlon i vanlig ordning ett slags kärvänlig antagonist till Louis CK, här i rollen som Glens exflickvän. Hon fungerar som en utomstående sanningssägare, som klarar av att navigera med egen kompass i filmvärldens sexuella dimridåer.
Med det sagt är I love you, daddy varken ett mästerverk eller ett moraliskt rättesnöre. Ändå är det olyckligt att filmen inte visas. Anledningen till att Louis CK aldrig släppt sin första långfilm som regissör sedan 2001 års Pootie tang kan bara han själv svara på. Efter att distributören drog sig ur lanseringen hösten 2017 köpte han nämligen tillbaka rättigheterna till filmen.
Att metoo började i filmvärlden är väl ingen slump. En Anjelica Huston-intervju i New York Magazine 2019 skapade rubriker eftersom hon inte ville utesluta framtida samarbete med vare sig Woody Allen och Roman Polanski. Det hon samtidigt öppenhjärtigt och illusionslöst berättade var hur minderåriga kvinnor, så länge hon själv kunde minnas, varit hett villebråd i filmbranschen. Polanskis beteende var en del av ”a whole playboy movement”, menade Huston.
Hur berättar man om det? I love you, daddy ger oss åtminstone en möjlighet att genomlysa gubbsjukan.
