fbpx
Kritik & essä Ari Gunnar Thorsteinsson, 21 september 2021

De Palmas debutroman en förlängning av hans filmiska gärning

Brian De Palmas tematik är kopplad till det visuella, men vad ska en åldrad voyeur göra när både finansiärer och publiken sviker? Regissörens debut som författare håller samtidigt vad den lovar – och visst är läsningen högst njutbar för hans fans, skriver Ari Gunnar Thorsteinsson.

Brian De Palma är inte den första regissören som prövar sig på litteratur när finansiärer liksom publik sviker. Till skillnad från till exempel David Cronenberg (Consumed, 2014) vars torra dialog och cerebrala manus ändå gått att föreställa sig i prosaform har De Palmas styrka varit bildspråket. Hans återkommande tematik är kopplad till det visuella: voyeurism, övervakning, dubbelgångare, bilder i bilder och manipulation av sanningen genom inspelad media. De Palma, precis som hans idol Hitchcock, inleder ingen inspelning utan att visualisera varenda bildruta. Hur ska det fungera som text?

De Palma har inte suttit ensam bakom skrivmaskinen, utan skrivit romanen ihop med sin partner, den rutinerade New York Times-skribenten Susan Lehman. Deras roman, Are snakes necessary? (titeln är en referens till Preston Sturges Kvinnan Eva), innehåller ingen finprosa direkt. Det är till största del kortfattade beskrivningar och hårdkokt dialog som gäller. När det funkar som bäst är den genuint rolig, men ibland närmar sig stilen en något pinsam pastisch av pulpdeckare. Resultatet känns ofta som ett filmmanus som har genomarbetats till en roman, en sorts ”novelisation” av en film som aldrig blev producerad. Man kan nästan ana där det ska stå ”cut to”, där berättarperspektivet ändras snabbt från tredje till första person eller när berättelsen hoppar i tid och rum från ett stycke till ett annat.

I Vittnet måste tystas från 1981 skapade De Palma en egen berättelse inspirerad av både mordet på JFK och skandalen runt hans bror Edward i Chappaquiddick, I Are snakes necessary? är skandalerna runt otrogna amerikanska politiker som John Edwards och Gary Condit fonden för en berättelse om den fiktiva senatorn Lee Rogers, som inleder en relation med sin 18-åriga praktikant Fanny Cours, dotter till en tidigare flamma. Men det är bara en av trådarna i berättelsen. Samtidigt följer vi Elizabeth, en ung kvinna som har manipulerats av Rogers fixare, och Nick, en ung man som ingår en relation med båda kvinnorna. Under romanens första hundra sidor blir det bitvis frustrerande att kastats mellan dessa trådar, men De Palma och Lehman väver ihop dem. Berättelsen kulminerar med ett klimax som känns som en klassisk
De Palma-sekvens – där det pågår tre olika spänningsmoment samtidigt på flera olika geografiska plan, med tydliga cinefila referenser.

Men det är svårt att jämföra en visualisering i ens hjärna med den äkta varan. De Palma är bra på personregi och ofta lyckas skådespelarna ge ett djup och en själ till rollfigurer som på pappret kan kännas tunna. Här får vi fantisera oss fram till vilka av De Palmas stammisar som skulle kunna gestalta rollerna om berättelsen hade filmats. Vissa av rollfigurerna känns som perfekta för John Lithgow, Nancy Allen, Melanie Griffith, Gregg Henry och Dennis Franz om hade filmen gjorts på 80-talet, men fantasin räcker inte hela vägen.

Som en De Palma-anhängare som lätt ursäktar eller bortförklarar hans missar är det svårt att erkänna att han inte har regisserat en film som känts vital sedan Femme fatale. Delvis kan det förklaras med historier om bristande finansiering och producenter som lägger sig i regissörens vision, men faktumet är att det har gått 18 år sedan en ”riktig” De Palma-film nådde publiken. Det väcker därmed en för mig motvillig och närmast obehaglig fråga: Är det bättre att få en pur dos De Palma i bokform än en film som bara bitvis levererar? Om bokens titel ställer frågan om ormar är nödvändiga ställer verket frågan om är kameran nödvändig. Men sanningen är att det är svårt att tänka sig en läsare som inte har en relation till De Palmas filmer och som inte ”ser” romanen som en förlängning av hans filmiska gärning.

Läsningen av Are snakes necessary? är högst njutbar för ett De Palma-fan. Det argumenteras ibland för att papper är det mest beständiga lagringsmediet för filmkonsten, eftersom filmremsor kan förmultna och hårddiskar krascha. Möjligen är papper också det säkraste kommunikationsmediet för åldrande auteurer att förmedla sin konstnärliga vision till sin kärnpublik. Så länge filmarkiven överlever lär dock Brian De Palma vara främst ihågkommen för sina bilder.

Läs också: Brian De Palmas senaste thriller är en passé pastisch 

Annons