fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 4 juni 2021

Nobody visar hur spelen har påverkat actionfilmen

Ilja Najsjullers intensiva film rymmer samma slags virtuosa våldsuppvisning som John Wick-filmerna – det är våldsfantasi där vår hjälte påminner om en odödlig spelfigur. Oscar Westerholm skriver om actionfilm i fps-perspektivets tidevarv.

Det finns en vanlig uppfattning om att spel inte blir bra filmer. Det saknas ju inte dåliga exempel – ett färskt sådant är Simon McQuoids påkostade men trista Mortal kombat. Men med tanke på spel bara stärker sin position som en av samtidens viktigaste kulturfenomen, som varje år omsätter kapitalsummor som bräcker filmindustrins, har filmer börjat titta åt spelhållet för inspiration.

John Wick 1-3 (2014-2019), Hardcore (2015) och Nobody (2021) är några av dessa filmer. Många av de importerade idéerna, som till exempel förstapersonsperspektivet i Hardcore, som man vanligen råkar på i FPS-spel som Call of duty och Doom, bryter mot konventionellt filmberättande men bidrar till att öka intensiteten i bildspråket; vi upplever allt i filmen från huvudpersonens ögon, vilket gör det enklare att simulera upplevelsen av att det i förlängningen är vi, publiken, som utför de brutala dåden. Vi åker på stryk, men ger tiofalt tillbaka med hjälp av grovkalibriga hagelbrakare, uzis och monterade maskingevär. (Det finns även, åtminstone i fallet Hardcore som innehåller en del sexuellt grafiska scener, paralleller att dra till virtuell pornografi, där sexualakten skildras helt ur den manliga stjärnans synvinkel.)

Även en tjusig titel som den mångfaldigt prisbelönta 1917 plockar stora delar av sina estetiska influenser från spel. Regissören Sam Mendes har sagt att han velat efterlikna kameran – tredjepersonsvinkel bakifrån, snett över axeln – i västernspelet Red dead redemption när han regisserade fotografen Roger Deakins, som vann en Oscar för filmens visuellt storslagna men likafullt närgånget nerviga långtagningar. Mendes har, utöver trendkänsliga entagningsfilmer som Birdman (2014) och Victoria (2015), troligtvis också slängt ett getöga på det kritikerrosade God of war (2018), som pushade gränserna för berättande i spel med sin enda obrutna kamerarörelse (även den bakifrån i tredjeperson, med vy snett ovan skuldran på den jättelika krigsguden Kratos).

John Wick: Chapter 3 - Parabellum (2019)

John Wick: Chapter 3 – Parabellum (2019)

Men det finns andra saker som hämtas från spelvärlden, som inte är renodlat estetiska. Den brittiske kritikern Jon Bailes beskriver i sin bok Ideology and the virtual city hur populära titlar som Grand theft auto V och Saints row IV låter spelaren, konsumenten, uppfylla annars svåruppnådda – för att inte säga direkt olagliga – fantasier om makt. Spel kan erbjuda möjligheter att ta kontroll över tillvaron på ett sätt som är ogenomförbart i verkliga livet. Är sinnevärlden trög och tillbringar du för mycket tid i bilköer? Varför inte spränga ett par bilar med din bazooka? Spelen öppnar upp vidsträckta världar, fyllda till brädden av senkapitalismens narkotiska distraktioner med möjligheter till ultravåld och sex, som är där bara för att avnjutas av den hedonistiske konsumenten. Här finns inte den triviala vardagstortyr som till stor del utgör livet – och om den skulle dyka upp är den sannolikt till för att sprängas i bitar.

Detta får mig att tänka på actionfilmen Falling down (1993), där Michael Douglas spelar kontorsråttan Bill Foster som får psykbryt först i den stockade Los Angeles-trafiken och sedan när han ska beställa en smörgås på en snabbmatsrestaurang men blir nekad betjäning. Han ger sig ut på en hämndturné, under det märkliga namnet D-fens, där han begår fruktansvärda våldshandlingar mot allt från gängmedlemmar till arbetsplatser som utför underhållsarbete av Los Angeles slitna asfaltsvägar. Hans tålamod har tagit slut, berättar den bombastiska trailerrösten. Filmen får D-fens angrepp mot civilsamhället att framstå som kanske den enda rationella handlingen i en modern värld, som tvingar människan att lägga band på sina mest tjockskalligt primitiva impulser. Falling down föregriper, i sin personlighetsbefriade hjälte och sitt post-moraliska ultravåld, spel som Grand theft auto V – som i sin tur, tekniskt såväl som innehållsmässigt, kommer att influera filmer som John Wick och Nobody.

John Wick-filmerna lockar publiken med makt. Wick (Keanu Reeves) är en av världens skickligaste yrkesmördare, med en otrolig vapenskicklighet och en övermänsklig förmåga att genomföra komplicerade närstridshandlingar. Han har dock bestämt sig för att dra sig tillbaka tillsammans med sin hustru. Men hon dör redan i förtexterna till första filmen. Wick dras tillbaka in i den våldsamma värld, ett samfund för världens alla kriminella, som han en gång befann sig på toppen av. Bara namnet – Wick, eller det kusligt klingande Baba Yaga (en ondskefull häxa från slaviska folksagor) som han blir kallad av den ryska maffian – sprider skräck bland den undre världens led. Wick är nästintill omöjlig att komma åt.

Actionfilmer har historiskt sett varit ett utbyte av slag, en lång strid där hjälten – enligt sunda dramaturgiska principer – befinner sig i ett underläge gentemot fienden. Kampen är ojämn, men i slutet träder hjälten ut som segrare med hjälp av sin desperata vilja till överlevnad, fiendens hybris och – om manusförfattaren har sovit på jobbet – tur. I John Wick har rollerna kastats om. Striden är asymmetrisk åt andra hållet. Det är som om mästermördaren Wick har knappat in ett fusk i verklighetens källkod, som har gett honom en odödlig kropp och obegränsad tillgång till vapen och ammunition. Ingen kommer åt honom, men han kommer åt alla.

Wick kliver, vilt skjutandes, från den ena arkadliknande actionsekvensen till den andra. Scenerna – eller nivåerna – är linjära som i ett tv-spel, där Wick rör sig koreograferat – regissör Chad Stahelski är en före detta stuntman – från punkt A till punkt B. Fiendestyrkorna verkar bestå av en outtömlig uppsättning av ryskt mafiosobus som ska få smaka på Wicks blysalvor. Det hjälper förmodligen Wicks ändamål att fienderna har en intelligenskvot i nivå med en underutvecklad AI, jämförbar med en människosiluett i papp som hjärndött kikar fram från bakom ett skydd. Alla faller de för samma Wick-trick. Det finns likväl något tillfredställande att bevittna hur Wick gör avancerade attacker mot fienden. Utfallet är, efter bara några scener, visst hos den vakna publiken: Wick kommer att lyckas varenda gång. Det repetitiva i striderna har något meditativt över sig. Även om berättandet är enkelt på gränsen till banalt, är filmerna visuellt slående, nästan musikaliska: Wick skjuter och bankar sig inte bara igenom tre filmer. Han dansar.

Hardcore (2015)

Hardcore (2015)

Hardcore, som regisserades av Ilja Najsjuller, är en skruvad – för att inte säga humoristisk – våldsodyssé. Även här går vår hjälte, en cyborg som efter att han blivit dödligt skadad fått alla sina kroppsfunktioner förbättrade av olika implantat, från den ena skottlossningen till den andra. Filmen är långt mycket stökigare än Stahelskis förhållandevis eleganta Wick-filmer, inte minst på grund av den konstant rörliga kameran som filmar allt ur en ryckig förstapersonsvinkel. Det mesta vi ser är alltså en pickadoll som kikar fram från nedre delen av skärmen och det ombytliga föremål som den försöker peppra med sina oupphörliga skottsalvor. Det är ett intressant formexperiment, men filmen är så klorinskrubbad på berättelse att det konstanta skjutandet och huggandet efter en stund känns som monoton våldsonani. Många av samtidens vassaste FPS-spel, som Titantfall 2 och Metro 2033, har en berättelse som kan konkurrera med de bästa Hollywood-produktionerna. Hardcore består å sin sida nästan enbart av hormonella kickar, av våld och sex, som ska tvinga kvar publiken i ett permanent testosteronrus.

Najsjullers senaste långfilm är en mer återhållen historia. Vilket inte säger särskilt mycket, med tanke på att Nobody skrevs av Derek Kolstad, som författade manus till de berömt urspårade filmerna om John Wick. Filmen följer även den en överdrivet högfungerande yrkesmördare som tar sig an horder av hjärndöda fiender genom snygga, men i det här fallet stundtals underväldigande actionscener. Hutch (Bob Odenkirk) lever ett lugnt villaliv tillsammans med sin familj. Men hela tillvaron vänds upp och ner efter att de blir överfallna i hemmet av några inbrottstjuvar. Hutch visar sig då ha dolt sin verkliga identitet: han är i själva verket en specialtränad lönnmördare med kontrakt hos landets största säkerhetsorganisationer. Lusten efter blod, som han så länge tryckt ner, vaknar nu till liv.

Nobody (2021)

Nobody (2021)

En kväll råkar han på några ryska busar som trakasserar en ung tjej. Hutch ser sin chans att äntligen få ur sig lite av sin uppdämda frustration. Det som följer är filmen vassaste slagsmålsscen, en virtuos våldsuppvisning där strupar krossas och pannben bankas in i ett utmärkt koreograferat och spelat actionnummer. Hutch är inte i närheten av lika onåbar som Wick är. Han åker på stryk och lyckas med nöd och näppe tar sig levande ur fighten. (Han har dock ett mirakulöst läkkött som tillåter honom att fortsätta banka sans och balans ur samhällets mög några timmar senare.) Nobody är en långt mer potent våldsfantasi än John Wick. Hutch är den perfekta tv-spelshjälten. Han är det rustika alternativet, en kuvad vardagsgubbe med villa, volvo och vovve, som det är möjligt för mellanmjölken att identifiera sig med. Han, denna medelålders vita nordamerikan med trist jobb som revisor och dålig relation till sin familj, är en personlighetstyp som verkar särskilt framtagen för att vara tom form att fyllas med tittarens – eller, om det vore ett tv-spel, spelarens – upplevelser och känslor. En tabula rasa. En tom virtuell plätt där vi för ett ögonblick kan låta våra inre uppdämda känslor löpa bärsärk. Filmen har för övrigt fått vapenlobbyister kopplade till National rifle association (NRA) att fyra av extatiska hyllningssalvor.

Stahelski låter sig inspireras av arkadspelets repetitiva natur i John Wick-serien. Formen, som ofta är oväntat förutsägbar, tillåter regissören att göra nyskapande grejer med scenografi, filmfoto och stunts utan att en tillkrånglad berättelse hamnar i vägen. I Hardcore använder sig av Najsjuller av förstapersonsskjutarens adrenalinpumpande inlevelse. Filmen är ett visuellt intressant men berättelsemässigt misslyckat experiment med en av de mest kommersiellt framgångsrika tv-spelsformerna. Rått, intensivt och stenkorkat.

Med Nobody kliver Najsjuller över över till arkadaction, där de svagbegåvade fienderna på ett liknande sätt som i John Wick forslas till slakt på löpande band. Så fort publiken inser att filmen följer samma recept – vilket inte minst görs tydligt av att ett av affischnamnen är Kolstad – ersätts den naggande osäkerheten med en annan form av spänning.

Jämfört med en tidigare generation actionfilmer, där hjältens överlevnad behövde vara på håret, finns det inget tvivel om att Hutch kommer att gå segrande ur striden. John McClane, en av filmhistoriens mest ikoniska actionhjältar, är rejält tilltufsad efter Die hard. Hutch får också en och annan snyting, men han framstår mer som en odödlig spelfigur. Den nya spänningen är ett slags förväntan. Förhoppningen om en makttripp, en våldsfix.

Annons