Anna Serners tillträde på vd-posten för Svenska Filminstitutet sammanföll med en kulturdebatt där Ruben Östlunds Play, Stina Wirténs Lilla hjärtat, Makode Lindes tårta och Tintinalbumens plats på bibliotekshyllorna utlöste debatter om tolkningsföreträde och människovärde som var mer insiktsfulla och nyanserade än någonsin tidigare. Då, för tio år sedan, var Serner tveklöst rätt kvinna på rätt plats.

Hon kom till Filmhuset i en tid som både tillät och krävde en trailblazer som formulerade djärvare mål och tydligare parametrar för en jämställd filmbransch. Någon som med handlingskraft, självförtroende och karisma lyckades undanröja tvivel i bredare lager: ett annat filmlandskap var möjligt. Grunden hade lagts av organiserade kvinnliga filmskapare sedan 1970-talet och de tidigare SFI-cheferna Åse Klevelands och Cissi Elwins arbete bör inte heller glömmas bort. Den puff i rätt riktning som metoo-upproret innebar går inte heller att överskatta. Serner har under sina år på posten utnyttjat detta momentum.

Men – inget genomgripande reformarbete tjänar på att alltför starkt förknippas med en person. Det kan inte vara ett individuellt långdistanslopp utan snarare en stafett utan slut. Därför är det fint att Anna Serner nu väljer att avgå. En institutionell helomvändning, där jämställdhet inte längre betraktas som en ödesfråga, tycks osannolik. Vissa framåtrörelser är irreversibla, oavsett backlashens omfattning och styrka. Men det vore heller inte önskvärt med en efterträdare som driver jämställdhets- och demokratiarbete på exakt samma sätt som Serner. Det finns även andra ödesfrågor att fokusera på.

Vissa framåtrörelser är irreversibla, oavsett backlashens omfattning och styrka.

Strömningsplattformar har på många håll i världen, långt innan pandemin, skapat en öppning för tidigare marginaliserade kategorier av filmskapare och deras berättelser. Så länge dessa plattformar slåss om publikandelar har de helt enkelt inte råd att diskriminera (åtminstone inte i samma omfattning som hittills skett). Svensk films – officiella såväl som inofficiella – makthavare borde för länge sedan ha insett att förlegade antaganden och ideal rörande allt från estetik till relevans (vilka historier som säljer till en publik som man uppenbarligen förlorat kontakten med) riskerar att bli filmbranschens död.

Under Serners chefsperiod har Filminstitutet publicerat tre jämställdhetsrapporter. I den tredje rapporten, Vilka kvinnor som presenterades i höstas, vidgades fokus från kön till att också redogöra för hur diskriminering drabbar äldre kvinnliga filmarbetare samt de som rasifieras som icke-vita. Filmbranschens utseendefixering, som upprätthåller såväl patriarkala normer som vithets- som åldersnormer, ägnas med rätta en egen sektion i rapporten.

Vilka kvinnor som är en kvalitativ studie (genomförd av Anna Adeniji och Ylva Habel) kompletterar väl de två tidigare kvantitativa rapporterna. Rapporten bidrar med oerhört viktig förståelse av hur diskriminering, osynliggörande och rent förtryck tar sig uttryck. En förståelse som kan ses i ljuset av begreppet ”minoritetsstress” som psykologen Hanna Wallensteen har bidragit till att göra känt i Sverige och som beskriver hur diskriminering drabbar psykiskt och fysiskt.

En viktig uppgift för nästa vd blir att bygga broar mellan skeptiker och redan frälsta? Det måste finnas utrymme för både kritik och välvillig förståelse av skeptikernas invändningar – om än inte de värsta fultolkningarna. Så länge varje problemformulering möts med svepande anklagelser om identitetspolitiska agendor lär skyttegravskriget garanterat fortsätta.

Personer med makt vill förstås inte ge upp sina positioner för en förändrad spelplan, även om de i teorin skulle skriva under på visionen om en rättvis filmsektor. Men det gynnar knappast förändringsprocessen att rakt av avfärda dem som kämpar för att försvara sina yrkesliv och positioner som reaktionära och oförtjänta.
Begrepp som könsmaktordning, intersektionalitet och rasifiering har reformerat vårt tänkande och har sin plats i det offentliga samtalet. Samtidigt finns det mycket att vinna på att oftare ersätta dem med ett mindre akademiskt och mer relaterbart språk. Icke-internaliserad jargong riskerar att förvrida tanke och resonemang hos både användare och mottagare.

För att omsätta visioner i verklighet krävs principfasthet (men inte dogmatism), lyhördhet (men inte ängslighet), flexibilitet (men inte total oförutsägbarhet) och kompromissvilja (men inte lealöshet). Ingen liten uppgift för nästa ledare, men nödvändigt om inte filmpolitiken ska reduceras till ett nollsummespel.

Katarina Hedrén är festivalcurator och filmkritiker.

Läs övriga delar av serien här.