fbpx
Kritik & essä Johannes Hagman, 10 juni 2021

Minari är en inkännande film om att frodas på nya platser

Lee Isaac Chung visar upp en välkomnande sida av landsbygdsamerika i Minari, även om den koreanska familjen i filmen kämpar för att slå rot i det nya landet. Känsligheten inför miljöer och scenografi gör att skildringen känns ovanligt grundad i en verklig erfarenhet, skriver Johannes Hagman.

Minari – selleristäkra på svenska – är en kraftig asiatisk ört som växer på fuktiga platser i anslutning till vattendrag, och används rikligt inom det koreanska köket. I filmen med samma namn är det mormodern som tar med sig frön från växten när hon anländer till USA för att flytta in hos dottern och dennes familj, sydkoreanska emigranter som nyligen bytt Kalifornien mot ett litet lantbruk i Arkansas. Familjefadern är trött på att livnära sig genom att titta upp i skrevet på kycklingar, och försöker övertyga sin skeptiska hustru om att de kan skaffa sig ett bättre liv på landet. Det är tänkt att mormodern ska kunna passa barnen medan föräldrarna arbetar, men hon har lite svårt att leva upp till vuxenrollen. Hon spelar hellre kort än lagar mat, och beter sig inte riktigt som en mormor ska. Dessutom luktar hon konstigt. Koreanskt enligt barnbarnet David, som själv aldrig varit där.

Utan att filmen är strikt självbiografisk har regissören Lee Isaac Chung baserat den på sina egna upplevelser som barn till koreanska föräldrar i 80-talets amerikanska söder. Det är en till stora delar klassisk historia om migration, där kraften i drömmarna om ett bättre liv prövas av de svårigheter som ofrånkomligen står på lut. Förutom att jorden ska tämjas och äktenskapet hållas ihop, ska familjen också integreras i det nya samhället. Vid sitt första besök i den lokala kyrkan får de visserligen utstå sin beskärda del av exotisering, men intressant nog visar Chung framförallt upp en vänlig och välkomnande sida av landsbygdsamerika. Detta inkarneras inte minst av grannen Paul, filmens kanske mest dynamiska karaktär, som snart kommer att bli pappan Jacobs högra hand i arbetet på fälten. Spelad av Will Patton är Paul en extrem väckelsekristen som om söndagar släpar ett tungt kors längs de dammiga landsvägarna. Samtidigt förmedlar han en stark känsla av öppenhet och värme som totalt motsäger den gängse stereotypen om rasistiska sydstatare.

I övrigt ser vi framförallt namnkunniga koreanska skådespelare i rollerna. Youn Yuh-jung – som charmade alla med sitt tacktal på Oscarsgalan, där hon tilldelades priset för sin insats som mormodern – medverkar återkommande hos Hong Sang-soo, och Steven Yeun syntes bland annat i Bränd härom året. Större delen av dialogen är också på koreanska, och här ser vi möjligen början på ett trendbrott inom amerikansk film, där aversionen mot undertexter annars brukar trumfa över lingvistisk realism. Det är val som dessa, liksom i känsligheten inför miljöer och scenografi, som gör att Minari känns ovanligt grundad i en verklig erfarenhet.

Visuellt är det tydligt att Chung tagit inspiration från Terrence Malick, och liksom hos förebilden blir den närmast ikoniska skildringen av kärnfamilj bland prunkande natur en balansakt mellan sublimitet och kitsch.

Chung har tidigare gjort ett par långfilmer som fått begränsad spridning, och Minari har kommit att bli hans stora genombrott. Den kan sägas vara en episk berättelse i ett litet format, som strävar efter att förena dramatik och bildpoesi med en dos generationskomik. Visuellt är det tydligt att Chung tagit inspiration från Terrence Malick, och liksom hos förebilden blir den närmast ikoniska skildringen av kärnfamilj bland prunkande natur en balansakt mellan sublimitet och kitsch. Emellanåt kantrar filmen också över i det lättköpta. Inte minst regissörens alter ego David personifierar stundtals amerikansk films svårighet att ställa barn i centrum utan att göra dem till praktexemplar i gullighet. Somliga av hans och mormoderns oneliner-betonade samspel är så publikfriande att man skruvar på sig av obehag. Samtidigt finns en paradoxal lågmäldhet i tonen som utgör en effektiv motpunkt mot de mer mallade inslagen, och här någonstans finns en betydligt större film än den som Chung faktiskt gjort. Trots bristerna är Minari dock en inkännande skildring av människans förmåga att – likt växten som mormodern planterar i det nya landet – finna nya platser att frodas på, långt ifrån det ursprungliga habitatet.

Annons