fbpx
Kritik & essä Sanjin Pejković, 24 april 2021

För Jasmila Žbanić är det personliga också universellt

Jasmila Žbanić.

En Oscarsvinst skulle förmodligen inte rubba det politiska status quo-läget i Bosnien, men Jasmila Žbanićs Quo vadis, Aida? har redan gjort ett stark intryck på världen. Sanjin Pejković skriver om en filmskapare som redan tidigare under karriären försökt råda bot på kollektiv amnesi.

Om Jasmila Žbanić tilldelas en Oscar för filmen Quo vadis, Aida?, skulle det i så fall innebära den andra Oscarsstatyetten för Bosnien Hercegovina (regissören Danis Tanović fick priset för Ingenmansland år 2002). Det kan inte påpekas nog att bosniska filmer hyllas och prisas trots att och inte tack vare det faktum att de görs i Bosnien Hercegovina. Landet är ett slags politiskt experiment konstruerat av amerikanska, ryska och europeiska politiker. Daytonavtalet som innebar ett slut för Balkankrigen premierar nationalism över de mest basala medborgerliga rättigheterna. Landet är fortfarande ett etniskt uppdelat protektorat.

Žbanić har hittills lyckats balansera mellan internationella filmfestivalers evinnerliga jakt på det ”autentiskt” exotiska och den personligt feministiska stilen. Hennes filmer är regionala och internationella samproduktioner. 

Hennes första spelfilm, Grbavica – läker tiden alla sår? från 2006, handlar om Esma, en ensamstående mamma som döljer att hon blivit utsatt för våldtäkt av bosnienserbiska soldater och att dottern Sara är barn till en våldtäktsman. Esma går på terapisessioner men är tyst, hennes trauma gör henne oförmögen att prata om det inträffade.

Filmen är en intressant studie av traumatiserade kvinnor som det pratas förhållandevis lite om i offentligheten. Den slovenska filosofen och teoretikern Renata Salecl påstod tidigt i boken The spoils of freedom: psychoanalysis and feminism after the fall of socialism att systematiska övergrepp mot kvinnor under Bosnienkriget var en fortsättning på den väpnade konflikten. Förutom att psykiskt bryta ner offren var det viktigt med symboliskt våld som inbegrep att vissa kvinnor hölls fångade, tvingades föda barn efter massvåldtäkterna och sedan släpptes. 

Grbavica – Läker tiden alla sår?

Grbavica – Läker tiden alla sår?

Grbavica är en stadsdel i Sarajevo där bosnienserbiska styrkor tidigt tog makten. Övergrepp, våldtäkter, tortyr och avrättningar var vanligt förekommande och väldokumenterade. Men Grbavica är också en ordlek som kan betyda puckelryggig kvinna. Sara har länge varit Esmas skamliga puckel som hon burit i tysthet. I Grbavica försonas dottern och mamman som i slutet vågar berätta om sitt trauma för omgivningen. Žbanić tilldelades Guldbjörnen för Grbavica och säkrade därmed inträdet i det filmiska finrummet. 

Massvåldtäkter tas även upp i hybridfilmen For those who can tell no tales. En australisk kvinna vid namn Kym Vercoe bestämmer sig för att åka till östra Bosnien och staden Višegrad, inspirerad av Nobelpristagaren Ivo Andrićs bok Bron över Drina. I Višegrad tar hon in på ett hotell men kan inte sova om natten. Det visar sig att hotellet Vilina Vlas hade använts för systematiska övergrepp på bosniakiska kvinnor. Vetskapen om de fruktansvärda händelserna ger inte Vercoe ro och hon börjar aktivt söka information om krigsövergreppen. Filmen är inspirerad av teaterpjäsen ”Seven Kilometers North-East”, skriven av Vercoe, som i Žbanićs film spelar sig själv. 

Före kriget var Višegrad en stad sammansatt av bosniaker och serber. Staden gränsar till Serbien och var en skådeplats för ohygglig etnisk rensning. Mer än 3000 bosniaker mördades systematiskt och flera hundra kvinnor utsattes för övergrepp. Runt 200 kvinnor hölls som gisslan på hotellet, torterades och våldtogs. Vissa begick självmord genom att kasta sig från hotellets balkonger. Hotellets väggar målades om efter att lägret hade stängts men möbler och annan inredning hade inte bytts ut. Än idag är det ett öppet och fungerande spahotell. Žbanićs film var ett försök att prata om den kollektiva amnesin som råder i stora delar av dagens Bosnien. 

Det personliga är i Žbanićs filmer ofta det universella. Hon sänker kameran från det överblickande massnarrativet och landar i individuella personporträtt. Den feministiska blicken är i hennes regi också transnationell. I Grbavica och Quo vadis, Aida? agerar de serbiska skådespelerskorna Mirjana Karanović och Jasna Đuričić bosniakiska mödrar. I Na putu (On the path), som handlar om islamistisk extremism i Bosnien Hercegovina, spelar de kroatiska skådespelarna Zrinka Cvitešić och Leon Lučev ett bosniskt par. Postjugoslaviska filmsamarbeten är ibland nödvändiga av ekonomiska och distributionsmässiga skäl. Språken är trots allt påfallande lika. Žbanić är också väl medveten om att användning av regionala och internationella skådespelerskor kan leda till att etniska förtecken hamnar i skymundan och att berättelserna förvandlas till universella narrativ om kvinnors enträgna kamp i patriarkala samhällen.

En Oscarsvinst kommer med all sannolikhet inte förändra det rådande politiska status quo-läget i Bosnien. Samtidigt har Žbanić berättat att filmen streamats otaliga gånger i både den serbiska delen av landet och i Serbien. Pandemin har med andra ord underlättat filmvisningar över gränserna vilket förhoppningsvis kan tjäna till att upprätthålla fler dialoger än monologer. Så något är redan vunnet.

Läs mer: Quo vadis, Aida? är utomordentligt stark om helvetet i Srebrenica

Annons