fbpx
Kritik & essä Katarina Hedrén, 4 mars 2021

Känslig uppgörelse med en dansk-nigeriansk familjs öde

Filmaren Jide Tom Akinleminu levde sina första tio år i Nigeria, men efter att familjen flyttat till Danmark valde pappan att återvända till hemlandet. Men vad hände egentligen sen? Katarina Hedrén har sett dokumentären When a farm goes aflame på Berlins filmfestival, som söker sanning och försoning utan genvägar.

Som den ende sonen till en agronom från Nigeria och en dansk bibliotekarie tillbringade Jide Tom Akinleminu sina första tio år i landet. När politiska oroligheter gjorde det allt svårare och farligare att stanna kvar valde familjen att flytta till Danmark 1991. Tanken var att pappa Akin skulle stanna kvar i Nigeria för att ordna det praktiska kring familjens gård och sedan förenas med familjen i Danmark. Till ingens förvåning visade sig Danmark inte vara ett paradis för en agronom från Nigeria som trots dansk utbildning inte kunde få jobb, och snart flyttade fadern tillbaka till hemlandet.

I sin examensfilm Portrait of a lone farmer från 2013 besöker Jide sin pappa och försöker förstå hur det blev som det blev – att fadern sedan årtionden lever i Nigeria med begränsad kontakt med barn och barnbarn, medan modern Grete lever ensam i Danmark. Det är i arbetet med den här filmen som Jide upptäcker att han, systrarna och mamman delar sin far och make med en annan familj i Nigeria.

Den Berlinbaserade filmfotografen och regissörens uppföljande dokumentär, When a farm goes aflame, premiärvisades vid årets digitala version av Berlins filmfestival. Även om den andra delen av detta lågmälda och säregna familjeepos börjar hos ett orakel i Nigeria är det främst genom sin mamma i Danmark som Jide denna gång försöker bringa klarhet i familjens plågsamma gåta. Frågan han inledningsvis ställer den åldrade mannen i When a farm goes aflame är varför hans pappa aldrig berättade sanningen och varför hans mamma aldrig ställde några frågor.

När nyheten om den andra familjen väl har uppdagats påbörjas kampen för att gå vidare. Mamma Grete vill skiljas formellt. Pappa Akin vill också lämna det förflutna därhän men utan skilsmässa. Frustrerad bevittnar han och deltar motvilligt i sonens överlevnadsstrategi som tar sig formen av en obeveklig jakt på transparens inklusive ännu en film.

I Jides händer är dikotomin Danmark/Nigeria en given premiss som varken ignoreras eller missbrukas när han skildrar sin dansk-nigerianska familjs öde från 1975 fram till idag. Nigeria skildras med drömlika arkivfilmssekvenser, bland annat genom mammans brev hem till sina föräldrar – från början optimistiska, sedan realistiska och slutligen modstulna. Det vardagligt skildrade Danmark representerar nutid och klarhet men också sorg och prövningar. Interaktionen med fadern på gården och över telefon präglas av det dunkelt sagda i både komposition och ton.

Fotografens ihärdiga sökande efter den perfekta bilden och känsla för såväl kontrast som balans kombineras framgångsrikt med sonens innerliga och otåliga önskan att slutgiltigt lämna alla svek och lögner bakom sig.

When a farm goes aflame (2021)

When a farm goes aflame (2021)

Stilrenhet, ljus och symmetri präglar de rum som bebos av en mamma som söker klarhet, ordning och reda. Det dukade bordet i Gretes ljusa kök fungerar som ett omkväde och en trygg hamn för hennes berättelse, som till stor del också är Jides. Relationen dem emellan andas intimitet och omsorg men saknar inte inslag av såväl otåligt pockande som motstånd.

Pappa Akin är däremot bärare av en historia utom räckhåll för familjen, som påverkar existensens grundvalar varje gång en ny hemlighet nystas upp. I hans närvaro betonas avstånd och inneslutenhet men aldrig hårdhet.

Utan att hemfalla till klichéer, om en mörk kontinent kontra en ljus, förlitar sig Jide på spänningsskapande rytm och bildens skärning och kraft för att skildra den nervositet (lögnens konsekvens) som präglar berättelsen men också för att balansera den. Han förmedlar den psykologiska dissonans som plågar familjen men besparar åskådaren (och kanske sig själv) dess fulla effekt, utan att det känns som om han underskattar oss.

Den som exempelvis uppskattade Ruben Östlunds Familj igen (2002) och holländska Tom Fassaerts A family affair (2015) kommer att ha stor behållning av den här familjeskildringen.

Ju närmare sanningen Jide Tom Akinleminu når, desto skörare blir hans band till pappan. Samtidigt låter han oss förstå att verkligheten varken är svart eller vit, och att det som tolkas som chauvinism och egoism i själva verket kan innehålla element av sorg eller illa uttryckt omsorg. Till viss del är det sanningen som gör oss fria, men lika viktig är försoningen – den outtalade bönen om förlåtelse och den som sker inom oss när vi har bringat jämvikt mellan det som borde ha skett och det som faktiskt skedde och finner frid.

Annons