fbpx
Kritik & essä Viktor Johansson, 5 mars 2021

Äkta meningslöshet i Harmony Korines comebackfilm

Mister lonely från 2007 är en vilsen film, som både föder och lider av depressionen den springer ur, men samtidigt innehåller fantastiska scener med lookalikes och rörande melankoli. Nu finns den ute på bluray och vod. Viktor Johansson har sett den.

90-talet slutade med Harmony Korines dogmafilm Julien Donkey-boy. I grynig DV åker schizofrene Julien buss genom New York med sitt dödfödda barn under jackan. Utstött och ensam. För Korine följer en vilsen och isolerad period på dekis. Chloë Sevigny gör slut på grund av drogberoendet. Han byter desperat namn och persona till Laird Henn. Två av hans hus brinner upp, inklusive det till synes rådlösa manuset om ”trotskister som rider på världens största gris uppför väggar”. Gus Van Sant filmar Korines manus Easter men resultatet släpps aldrig. I den här vevan kommer också karriärens absoluta lågvattenmärke Above the below, där David Blaine gör trötta korttrick inför topless-modeller.

Så helt plötsligt 2007, med finansiering från modeindustrins Agnes B., gör Korine comeback med Mister Lonely. Diego Luna spelar Michael Jackson-imitatören som hyser in sig hos bland andra Samantha Morton som Marylin Monroe och Denis Lavant som Charlie Chaplin, lookalikes det vill säga. Alla fantastiska i sina ”dubbla roller”. Temat är obotlig existentiell ensamhet. Se bara på den fantastiska diskrepansen som uppstår när Luna utför sin gatuperformance med hundra procent inlevelse i MJ:s ikoniska frustanden men noll procent av låtskatten. Det blir så öde och ihåligt att det ekar, precis som i själen.

Det är absolut en film som både föder och lider av depressionen den springer ur. Man kan förundras över hur Lars von Trier lyckas göra så dramatiskt drivna filmer om och ur sin egen depression. Men hur äkta meningslöshet gestaltas på film, och blir själva diegesis, får vi nog en tydligare smak av i Mister Lonely. Michael är Herr Ensam. Och det blir också prövande att titta på denna vante som flackar genom tillvaron. Hans kassettband låter som självmordsbrev, helt oförställt, i en film om att förställa sig: ”Kära värld, jag måste erkänna att merparten av mitt liv har jag känt mig förvirrad, utstött och främmande.”

Melankolin i alla onödiga scenerna. Michael håller ett tacktal till sin säng och fönster innan utcheckning. Han skriker ”don’t die” till ålderdomshemmet en miljard gånger. Hela tiden med självmordet i ögonvrån. ”Suicide is a show of strength”, som det så provocerande heter i Korines manifest ”The mistakist declaration”. En mentalitet som triggar bra existentiella romaner som Stig Larssons Nyår och Camus Främlingen, men bevisligen är svårare att filmatisera.

Det är en vilsen film också rent materialmässigt. Det är helt transparent att partierna med Werner Herzog som luftburen präst kommer från en standard Herzog-film, inklusive nunnor i djungeln, förtäckta intervjuer med livshaverister och folkhymner på soundtracket. För fantaster är det en kvalitet.

Läs också: Viktor Johansson minns sitt första möte med slice of life-skejtdramat Kids

Annons