fbpx
Kritik & essä Charlotte Wiberg, 6 februari 2021

In i dimman – som Henrik Möllers Malmö fast på riktigt

I In i dimman tar Maciej Kalymon med oss på en vandring runt Möllan som är allt annat än mysig. Det är ensamt och tomt, om än befolkat av fulla människor som är isolerade tillsammans. En storslagen och poetisk ecce homo, skriver Charlotte Wiberg som har sett den på Göteborgs filmfestival.

Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2021 på den här länken.

Där är de – mina gamla hoods. Möllevångens gator jag gått på så många gånger, som jag fortfarande går på ibland. Och kolla, där är faktiskt en snubbe jag känner litegrann. Där är Bergsgatan en livlig helgnatt. Där är Malmöfestivalen. Där är Malmö sommarscen i parken med flamenco på scenen.

Men det är inte danserskan på scenen filmen fokuserar på. Det är den fulla danserskan framför scenen som yr runt och tackar publiken för applåderna trots att de inte gäller henne, hon som så småningom körs bort av ordningsvakterna. Och sedan ses sitta på golvet framför en bar med huvudet i händerna.

Den glada och mysiga känslan av att se mina hemtrakter på film infinner sig inte denna gång. Det är ensamt och tomt. Miljön tycks helvetisk. Människor som är isolerade även när de är tillsammans. Häromdagen skrattade jag gott åt Mads Mikkelsen och de andra som spelade trilla runt på golvet-aspackade i danska filmen En runda till. Nu skrattar jag inte åt mannen som mödosamt tar sig igenom Möllevången för att till slut trilla omkull i gräset. Är detta exploaterande? Ja, det är ju en hybridfilm och inte en ren dokumentär, men några scener undrar jag över. I det stora hela är Maciej Kalymons In i dimman dock en storslagen, poetisk ecce homo. För det kunde varit jag. Det kunde varit du. ”Jag är så jävla ensam”, säger städerskan Martzy, som mirakulöst lyckas sköta sitt jobb trots sin alkoholism. ”Varför kan jag aldrig bli hel?” Ja, jag skulle kunna säga detsamma. På ytan har hon – i den mån det faktiskt handlar om henne – och jag kanske inte så mycket gemensamt. Men under ytan har vi det.

Är det rätt att tycka synd om människor? Själv har jag alltid funnit något förnedrande i det. Jag har aldrig velat vara någon som andra tycker synd om. För vilka är de att döma ut mitt liv? Jag kämpar med den frågan medan jag ser In i dimman. Jag tycker inte synd om de medverkande/rollfigurerna som om de vore hopplösa personer. Men jag önskar att deras liv, så som de skildras av regissören, hade varit bättre.

Kalymons arbete med kamera, bildlösningar, musik- och ljudval, tempoväxlingar, blackouts och extrema närbilder som i ett fall blir till ren abstraktion är mycket intrycksfullt. Vi slipper talking heads. Vi hör inga sorgliga livshistorier, vilket gör de medverkande personerna mer allmängiltiga. Vi vet i de flesta fall inte ens deras namn – bara när det gäller Martzy och en till framgår de under filmen.

Litegrann är filmen som att se Henrik Möllers berömda Malmöfilmer men på riktigt och (bortsett från en scen) utan humor – där hans persongalleri blivit äldre och ledsnare och utan hopplösa planer på att tjäna pengar. Så är också Möllers namn med i eftertexternas tacklista, och en del av de fysiska platserna återkommer från Möllerland, som Pizzeria Rex till exempel. I ett fall tycker jag Kalymon utan något skäl jag kan se tummar på en av huvudpersonernas integritet. Varför visas Martzys nakna överkropp? Det finns inte en penis så långt ögat kan nå (såvida jag inte förträngt något). Men kvinnlig nakenhet (och ja, jag anser att bröst är sexuellt laddade även om vissa tycker det är omodernt i dag) är fortfarande fair game. Jag är också osäker på valet av Wagner i slutscenerna. Visst, det är effektfullt med kontrasten men blir det inte lite väl ironiskt?

Vad som i slutändan dock verkligen gör filmen till den övertygande ecce homo-skildring den är skulle jag säga är Martzys återkommande röst på ljudbandet. Där hon talar om att vara sjuk utan att vara sjuk på riktigt. Att önska sig cancer så att det äntligen ska bli på liv och död. Om att inte bli sedd. Att inte riktigt finnas. Att kanske se ett syfte i att bli stoft och i jorden bära frukten till ett annat liv. Vi är så många, så många som har och har haft samma tankar eller liknande, och de uttrycks väl.

Eftersom det är en hybridfilm finns det ingen möjlighet att som åskådare veta vad som är helt skapat av regissören och vad som är dokumentärt. Även i dokumentärt material finns det naturligtvis urval, bortval och ofta manipulationer av olika slag. Är det regissörens text eller Martzys? Det spelar förstås ingen roll för dess konstnärliga kvalitet. Men det är svårt att inte bli engagerad i de personer som skildras. Vilket i sin tur i och för sig talar för filmens kvalitet.

Läs också: Lokalfetischisten Möller påminner om staden före gentrifieringen

Annons