fbpx
Kritik & essä Kim Ekberg, 6 februari 2021

Beginning är en undanglidande skildring av våldtäktskultur

Vad handlar egentligen fjolårets mest hajpade festivalfilm om? Georgiska Beginning är estetiskt ambitiöst men också besynnerligt poserande. När det som här handlar om regelrätta övergrepp hade det varit hjälpsamt med en kompass, skriver Kim Ekberg som har sett den på Göteborgs filmfestival.

Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2021 på den här länken.

Dea Kulumbegashvilis långfilmsdebut Beginning var troligtvis fjolårets mest uppmärksammade film i festivalsvängen. På Göteborgs filmfestival låter publiken fritt strömma detta besynnerliga alster under ett tjugofyratimmarsfönster. Egendomlig är filmen till den grad att jag misslyckas förstå den samt dess framgångar. Jag är inte den som avkräver filmskapare en handling eller handfasta budskap, tvärtom. Men när det som här handlar om regelrätta övergrepp kan det var hjälpsamt att få med sig någon form av kompass i streamingfotöljen. Enligt min tolkning handlar filmen om Yana, frun till en frikyrklig ledare. En gång i tiden var hon skådespelare, men gav upp detta liv för att kunna vara med sin man. Efter ett eldsdåd mot deras kyrkobyggnad börjar Yana tvivla på sina livsval och sin förtryckta tillvaro. Samtidigt börjar hon förföljas av en Andres Lokkoliknande man, som senare också (spoiler) våldtar henne under våldsamma former. Eller verkar hon själv lite sugen på detta?

Utvägen för publiken att betrakta det som en psykologisk drivkraft hos huvudkaraktären att utsätta sig själv för förtryckande situationer och maktstrukturer. Vi får stänga av de medmänskliga reflexer som går igång när vi identifierar någon som i behov av hjälp. Helt säkert existerar de människor som längtar efter att utsättas för våldtäkt och misshandel. Men denna grupp är förmodligen försvinnande liten gentemot de som utsätts för detta mot sin vilja. Dessutom är den förstnämnda gruppen redan överrepresenterad inom kulturen.

När jag läser andra recensioner av filmen kretsar de främst kring dess estetiska kvaliteter. Man har filmat på 35mm i långa tablåbilder och med sparsmakad dialog. Självklart ser jag också det habila i filmens mise-en-scène, och imponeras av självsäkerheten med vilken man dröjer kvar i scener och litar på valda kameravinklar. Men jag kan inte undgå känslan av att någon försöker undanhålla för mig vad filmen egentligen handlar om.

Detta verkar vara en minitrend på årets festival, Tsai Ming-liang försökte på ett liknande sätt trolla bort sexturismen ur en film där detta var det enda som hände. För mig fungerar inte denna typ av poserande med cinefila statussymboler. Beginning är i mina ögon en omogen film som klätt ut sig i vuxenkläder. Som skildring av religiositet utfaller den uppseendeväckande sekulärt. Jag tror verkligen Kulumbegashvili kan bli ett namn att hålla ögonen på i framtiden men önskar mer lekfullhet och livsglädje. Jag rekommenderar så länge Victor Sjöströms The wind för en mer handgriplig skildring av våldtäktskultur. Och som även den låter våldtäktsmannen sluta som sandkorn för vinden.

Annons