fbpx
Nummer 7 Charlotte Wiberg, 4 december 2009

Lokalfetischisten Möller påminner om staden före gentrifieringen

Gråa blåsiga Malmö är på väg att piffas upp och bli lite fräschare, men Henrik Möllers nollbudgetskildringar av hemstaden är inga reklamfilmer som lockar den kreativa klassen till den skånska tillväxtregionen, skriver Charlotte Wiberg.

Film med lokal förankring är inget ovanligt i det unga tvåtusentalets Sverige. Vi har Farväl Falkenberg, Hata Göteborg (som handlar om Helsingborg), Plötsligt i Vinslöv, Masjävlar eller Lönsboda Fox. Vi har filmer som med större eller mindre detaljrikedom söker återge livskänslan i specifika geografiska lokala enklaver, som Stureplan i Darling eller det tidiga åttiotalets Blackeberg i Låt den rätte komma in. Och så har vi en nollbudgetoutsider som Henrik Möller.

Möller gör film efter film om Malmö. Filmer som upprepar samma motivkrets om och om igen, som utgör antikomedier rejält nedgrottade i mörk malmömytologi, elegant turnerar det beprövade temat Malmö vs Stockholm, drar på för fullt med kriminaliteten, sunkigheten och de övergivna industritomterna, kamphundarna, möllevångsmyten, all of that. Och som i allt det repetativa, den kompakta negativiteten och det helt hämningslöst stereotypa kan göra en ambivalent malmöit helt lycklig. Om man som undertecknad har flyttat in till Malmö under det gråa åttiotalet (jo, det var grått – i Malmö, alltså) och utvecklat en stark hatkärlek till dess folktomma, blåsiga gator för att sedan ha upplevt (den fortfarande pågående) transformationen till en kunskapsstad med trevliga uteserveringar och en helt ny flott stadsdel vid vattnet, då känner man en slags hemhörighet i Möllers envisa fasthållande vid det gamla, otrivsamma loser-Malmö.

Inte så att han romantiserar det alltså. Nej, hans malmöiter är genuint otrevliga personer. I bästa fall kan de ses som pittoreska, ofta är de våldsamma, ständigt bär de på förakt för sina medmänniskor och inte sällan är de vedervärdiga rasister. Risken att sjunka ner i det Möller kallar ”det trötta hatet”, att inte kunna behålla distansen till de rollfigurer som förkroppsligar ens Malmö, gestaltas i flera filmer av en stand-in till filmskaparen själv. I Nobellvägen får en filmstudent, spelad av Möller, i uppdrag att göra en dokumentärfilm om denna långa trista malmögata, och blir ledsagad av tre hånfulla Möller-malmöiter vars kunskap om Nobelvägen (som den ju egentligen heter) är lika liten som deras kärlek till den och andra kala och fula platser i Malmö är stor. Filmen slutar nitton år längre fram i tiden, med att den en gång så entusiastiska filmstudenten sitter på Nobelvägens pizzeria Rex – där Mungo Jerrys In the summertime fortfarande ljuder – och hånar en kille som på rikssvenska deklarerar sin avsikt att göra en dokumentärfilm om Jack Vegas-maskinernas nedbrytande meningslöshet. ”Håll käften, stockholmarjävel!” är svaret på den nye filmstudentens kommentar att Jack Vegas-spelare slösar bort sina liv framför maskinen. Ett liknande upplägg uppvisar, om inte innehållsmässigt så i hur den presenteras, stillbildsfilmen Bra ställen att hänga på, bra folk att känna i Malmö. Filmen beskrivs på Youtube följande sätt:

”Ola Fredriksson ville bli Malmös svar på Stefan Jarl. Han bekantade sig med några slitna män i trakten kring Sevedsplan och satte igång att planera en storslagen dokumentär skildring av Malmös mörka sida. Men inget gick som planerat, Seveds-männen tog över filmen och Malmöhatet tog över Ola Fredriksson.” Ingenting av detta, ska sägas, framgår av själva filmen. Men den historia beskrivningen berättar passar väl in i den möllerska fiktionsvärlden.

I Mysigt på Möllan renodlas den klassiska konflikten mellan Stockholm och Malmö. Vi får följa ett par poptjejer som, lockade av några väninnors prat om hur ”alla de riktigt kreativa människorna från Stockholm” flyttat till Möllevången i Malmö, spontant bestämmer sig för att starta ett kollektiv – kanske också en klädaffär – i denna beryktat mysiga stadsdel. Det första som yttras på skånska är ”Far åt helvete!”, ilsket och helt oprovocerat yttrat av en man på gräsklippare som de båda glada flickorna passerar på väg till sin nya lägenhet, vilken visar sig ligga precis vid Nobelvägen. Och trots att det inte är långt till Möllan från deras adress kommer de aldrig dit. Istället för ett skönt, stockholmsanstruket och kreativt modekollektiv blir de sittande med tre sura malmöiter som hatar deras electropop, ratar deras godisskålar och vägrar följa med dem ut och dansa. Och när de själva ger sig ut på jakt efter Möllans förlovade klubbland hamnar de på folktomma Pizzeria Donau i Fosie, där de träffar en alkoholiserad fotograf som förklarar för dem att ”Malmö är Sveriges utkavlade anus” och naturligtvis hellre vill fotografera avklätt än flickornas designade kläder.

Ingen i filmen är sympatisk. Men den luttrade malmöiten, som sett stockholmare komma och gå, kan inte undgå att känna en viss skadeglädje inför krossandet av de båda flickornas så omalmöitiska drömmar. Samtidigt så vet malmöiten att hennes dagar är räknade, redan slut till och med. Det är i käckheten och den fortsatta förändringen av staden som framtiden ligger. Till och med den dystra helveteshålan Sevedsplan, hävdade någon nyligen, är i färd att gentrifieras. Vilken tur då att en massa »bra ställen« i Malmö, »kungen av skitstäder«, för alltid finns kvar i Henrik Möllers filmer.

Annons