FILM. Andra sidan (Oskar Mellander och Tord Danielsson, 2020).
Det måste kännas bittert att vara svensk genrefantast och regissör, och få höra att regissörsparet Oskar Mellander och Tord Danielsson marknadsför sin film Andra sidan som ”Sveriges första skräckfilm” eller åtminstone, närmare bestämt, den första ”moderna haunted house-filmen”. Särskilt om en heter Christian Hallman och regisserat haunted house-filmen Sensoria från 2015, som utspelar sig i Malmö. Men den kanske inte är modern? Jag förstår faktiskt inte riktigt vad Mellander och Danielsson menar med ”modern haunted house”.
Men nå. Vi vet alla att svensk skräckfilm är ett sorgebarn i det internationella skräckutbudet. Visst finns det svensk skräckfilm, absolut, men de bästa exemplaren är inte så mycket genrefilm som ”finskräck” (Bergmans Vargtimmen, Sjöströms Körkarlen, Alfredssons Låt den rätte komma in). Jag vill alltjämt hävda att den bästa svenska genreskräcken är en tv-serie, Maria Hedman Hvitfeldts Levande föda från 2007. Det förändras inte av Andra sidan. Genrefilm ska inte endast innebära att reproducera en massa igenkännbara klichéer, oavsett om det är skickligt eller dåligt gjort. Men igenkännbara klichéer är mest vad Mellander/Danielsson serverar.
Det är den rullande bollen från ingenstans (en gång intressant i The shining), chockeffekterna som inte chockar eftersom en kan räkna ut vad som ska hända, det spruckna vita ansiktet, de moderiktigt knäppande, knarrande ljuden från apparitionerna (hackar de alla tänder nuförtiden?). Det finns till slut dock intressanta ansatser vad gäller apparitionernas fysiska utseende, men regissörerna borde ha bestämt sig för en linje och kört på den – antingen det vardagliga igenkännbara (som kan vara nog så skrämmande) eller det groteska. Vissa klichéer är dock kanske snarare att betrakta som genrekonventioner, till exempel barnet som förstår situationen men inte blir lyssnad på, som det leder fel att kritisera.
Filmen inleds redan före förtexterna med actionbilder från huset som filmens familj kommer att flytta in i, varför det också är uppenbart ungefär vad som kommer att hända. Det byggs aldrig upp någon spänning eller atmosfär. Och huvudpersonen, Shirin, som är den nya modern i familjen efter att den förra dött, är mer än lovligt rudimentärt tecknad. Vad jobbar hon med? Hon är hemma hela tiden och vi ser att hon sitter och skriver på något men får inte veta vad. Förvisso finns det en poäng med att låta familjen och dess medlemmar vara så generiska som möjligt, men att kvinnan – som dessutom är huvudperson – är helt identitetslös utöver hennes roll som mamma blir ett irritationsmoment.
Temat Moderskapet, som är starkt genomgående i filmen, och vikten av att uppfylla den rollen, kan väl betraktas som antingen lätt reaktionärt eller som känslomässigt tillfredsställande. Jag väljer det senare alternativet. Dilan Gwyn som spelar Shirin gör det dessutom bra, liksom för den delen Eddie Eriksson Dominguez i rollen som pojken Lukas. Själva huset, ett modernt parhus med den anonyma kärnfamiljsdrömmen på den ena sidan (väggar och möblering hos familjen har en påfallande opersonlig karaktär) och dess skugga, mörk och till synes obebodd, på den andra, är en utmärkt scen för det som utspelar sig. Och den konformistiska förortsidyllen där husen ser likadana ut är ett utmärkt ställe att placera den i. Filmen placerar sig i en ny skräcktradition där miljön är modern och avidentifierad snarare än gotisk med spindelväv, och det funkar bra. Den saknar alltså inte försonande drag. I det stora hela är Andra sidan dock en besvikelse.
Om regissörsparet fortsätter inom genren – vilket jag ändå hoppas att de gör – tycker jag de ska titta mindre på James Wan. Svenska filmskapare överlag får i stället gärna gå loss på hela genren med historia, subkultur och dagens nyskapande skräck med en uppsjö av indiefilmer vid sidan av biografrepertoaren och stora dukens nya skräckauteurer som Ari Aster, Jordan Peele och Robert Eggers. Skräckgenren är inne i en oerhört kreativ period bortom Insidious– och Annabelle-serierna.
Jag hoppas fortfarande på uppkomsten av en livskraftig svensk skräcktradition. Härnäst riktar jag blickarna mot genreentusiasten Sarah Giercksky och den kommande långa versionen av hennes lyckade kortfilm Create your killer. Det finns alltid någon som gör svensk skräck, men oftast bortom det stora strålkastarljuset. Och det finns ingen anledning att inte någon till sist får till en riktig fullträff.
