De senaste dagarna har flyktingkrisen i Turkiet, Grekland och på Balkan skapat medie- och moralpanik i Sverige. Men bilder av flyktingar, och berättelserna som de bär på, har i mångt och mycket ersatts av politikers uttolkningar av situationen på plats samt upprörda röster som rättmätigt reagerat på dem. Den polariserade diskussionen handlar nu snarare om vilket slags Sverige somliga politiker eventuellt representerar, än om den akuta krisen miljontals människor befinner sig i.
Jag vill här lyfta fram ett par nyhetsinslag om Jimmie Åkessons resa till Turkiets och Greklands gräns för att försöka förstå vad det är som egentligen händer i dessa klipp. Tobias Billströms och Ulf Kristerssons misslyckade inlägg i sociala medier – med smaklösa försök att omdirigera flyktingdiskussionen till att handla om deras beslutsamhet att stänga gränserna– har redan detaljavhandlats. Jag vill hellre koncentrera mig på den skickligaste av populisterna vi har.
Redan på Instagram är framtoningen omisskännlig. En selfie, tummen upp och en leende partipolitiker som skriver: ”Sista brevet hem. Jag och Micke rullar (flyger…) mot nya äventyr. Stay tuned!” Resan tar partiledaren till Turkiets gräns mot Grekland. Där försöker han, enligt egen utsago, försöka prata med människor på flykt, höra deras berättelser, bilda sig en egen uppfattning. Och passa på att dela ut flygblad med missmodigt budskap om att Sverige är fullt. Det är dock i intervjuer och samtal som Åkesson genomför med SVT, TV4 och andra medier som det blir riktigt märkligt.
I SVT:s intervju tar Åkesson upp hela bilden, håller i kameran och tittar rakt mot oss, samtidigt som programledarna sitter i Stockholmsstudion. Då och då får vi fragmentarisk insyn i händelserna vid gränsen, vi ser uniformerade män, rökbomber, kolonner av människor som rör sig i olika riktningar. Inte mycket till förklaringar. I ett klipp ser man att flyktingar håller på att klippa upp stängseltråd och försöker ta sig igenom en gräns. Vi vet inte var detta äger rum och vi ser inga vakter som hindrar dem från att ta sig igenom. Det är en bildsättning som förstärker Åkessons retorik.
Programledarna frågar vad det är som får Åkesson att tro att han representerar svenska folket. Han svarar med att säga att han nog tror att en bred majoritet inte vill uppleva det så kallade kaoset från 2015. Han får nästan inga följdfrågor. Istället citerar programledare andra människor som kommenterat Åkessons resa, vilket han bemöter med lätthet och säger att alla borde komma till gränsen för att bilda sig en egen uppfattning. Därmed framstår Åkesson som en politiker som försöker göra just detta, till skillnad från alla andra.
Bilden som Åkesson målar upp är naturligtvis skräckfylld. Han varnar om ett upprepat kaos och berättar hotfullt om att flyktingmassan består mestadels av unga män. Här finns ingen tillstymmelse till mänsklig nyans. Åkesson säger att han har pratat med marockansk man, men vi får inte veta vad han heter.
I TV4 upprepas samma formel. En motsägelsefullhet blir samtidigt än tydligare. Åkesson upprepar andra politiker bör komma till gränsen för att förstå och bilda sig en egen uppfattning samtidigt som han tillägger att det är oklart vilka människor som är på plats. Åkesson förklarar att han inte får komma ända fram till gränsen. Men hur kan han då bilda sig en egen uppfattning? Vilka bilder ser han och vad förmedlar han? Vad är det som skymtar i bakgrunden av den skrymmande närbilden som kablas ut till alla tv-stationer?
Sverigedemokraternas partiledare har tagit på sig rollen som nyhetsförmedlare och -kommentator, efter rapporterna om att flyktingar försöker ta sig från Turkiet till EU. Efterspelet har mest handlat om hur Åkesson kan hävda att han representera det svenska folket, som det står på flygbladen som han påståtts dela ut. Människor har på goda grunder tagit avstånd från Åkessons hybrisfyllda vanföreställningar, men två problematiska slutsatser från partiledarens utflykt har ändå utkristalliserat sig.
1. Åkesson har fått så otroligt mycket uppmärksamhet att han inte behöver rättfärdiga sina dubiösa påståenden. Som en mycket skickligare populist än både Kristersson och Billström, som också har försökt ställa sig själva i händelsernas centrum, har Åkesson signalerat en vilja att intressera sig för utsatta människor och rentav kosta på sig att förstå deras situation, och hävda att de främst vill ta sig till länder med bättre ekonomi.
2. Flyktingar har förvandlats till statister och misären till kulisser. I debattens efterdyningar om vem Åkesson egentligen representerar, hur offentliga figurer och andra människor reagerar på hans resa, har vi glömt bort att prata om och lyssna på de verkligt utsatta människorna. Flyktingarna vid gränsen och många andra som befinner sig på Balkanrutten, på öarna Lesbos och Chios där lokala nynazister slår ner volontärer som försöker hjälpa.
Åkessons huvud har fyllt hela skärmen när han har talat med programledarna på SVT, TV4 och Expressen TV. Ingenstans har vi kunnat höra hans samtal, vi har inte fått lära känna någon av alla de människor som Åkesson säger sig ha pratat med. Vi får lita på hans ord. Därmed gör sig populisten Åkesson till en uttolkare av situationen på plats – och en skicklig regissör, manusförfattare och skådespelare som kanaliserar hela sin partipolitiska propaganda genom att iklä sig rollen som nyhetsreporter.
Varken i SVT, TV4 eller Expressen TV ställs Åkessons vittnesmål mot andra bilder – för det saknas inte grafiska motbilder. Till exempel där grekiska gränsvakter använder våld för att – som det heter – skydda sina yttre gränser. Men vi får inte se några mördade flyktingar, drunknade barn, våldsamma nynazister, gränspoliser som skjuter mot gummibåtar. Ingenting av de nyhetsinslag som skildrar människorna som Åkessons resa faktiskt handlar om. Ingenting av detta tas upp i intervjuer med honom. Vi får bara höra hans version, baserad på ett anekdotiskt berättande med en politisk agenda från en plats som – trots en äventyrlig resa med flygplan – befinner sig långt från händelsernas centrum.
Läs också: Rädslans triumf i Sverigedemokraternas kampanjvideo
