Under årets filmfestival Göteborg visades ett antal dokumentärfilmer om det forna Jugoslavien, med fokus på mödosamma försoningsprocesser och jakten på rättvisan, mer än 20 år efter de väpnade konflikternas slut. The trial of Ratko Mladić, Patriotic highway och Srbenka täcker olika geografiska områden men analysera alla det förflutnas missgärningar.
Ratko Mladić var som bekant generalen i den bosnienserbiska armén, anklagad och dömd för folkmord i Srebrenica och för ett antal andra brott relaterade till hans höga position under kriget i Bosnien. Filmen följer rättegångsprocessen mot Mladić samtidigt som närstående på båda sidor intervjuas.
Patriotic highway handlar om uppbyggandet av rättsstaten Kosovo. Efter att landet, stöttat av ett antal länder, proklamerat självständighet har omvärlden genom ett antal institutioner och organisationer gått in för att försöka etablera ett demokratiskt system, med självständiga domstolar som högsta prioritet. Filmen följer en svensk domare med uppdraget att följa upp ett rättsmål kring statlig korruption.
Srbenka handlar i sin tur om ett mord på en serbisk tonåring, Aleksandra Zec. Hon och hennes familj avrättades i Zagreb, Kroatien, 1991. Dokumentären följer teaterregissören Oliver Frljićs förberedelser för att sätta upp en pjäs om mordet.
Mladićs sympatisörer ändrar inte sin syn på honom trots omfattande bevis och vittnesmål – istället förminskar de hans ansvar.
Filmen om Mladić är en upplysande dokumentär, om än långt ifrån den första, om Haagtribunalens arbete. Bakgrunden till kriget förklaras i korta drag, med ett antal koncisa punkter som följer tribunalens linje i förhållande till regionens historieskrivningar. Filmen tangerar just olikartade uppfattningar om det förflutna genom att närma sig både åklagar- och försvarssidorna. The trial of Ratko Mladić ett intressant fall av balansgång som för den skull inte relativiserar det förflutna. Redan från början framstår det klart och tydligt att Mladić bär en omfattande skuld för Sarajevos belägring, för Srebrenica och andra åtalspunkter. Vi får samtidigt en insyn i hur historiebruk och kollektivt minne ideologiseras utifrån olika ståndpunkter. Mladićs sympatisörer ändrar inte sin syn på honom trots omfattande bevis och vittnesmål – istället förminskar de hans ansvar, eller förvandlar honom rentav till ett offer.
Även om filmen ger oss insikt i hur viktig Haagtribunalen har varit i sanningssökande skeenden, visar den också att rättsprocesser inte nödvändigtvis kommer att leda till försoning. Räcker domarna? Filmen erbjuder naturligtvis inget svar, även om alla i publiken och de inblandade har sina egna svar på den frågan.
Rättegångsdokumentärer som denna är intressanta eftersom de blandar arkivmaterial med vittnesmål, intervjuer och flugan på väggen-skildringar från advokaters och vittnens vardag. Dramaturgin som etableras mellan vittnesmålen och bilderna på Mladić förleder oss ofta att tro att en gnutta skuld går att utläsa i hans ansikte, att han kanske för första gången ångrar sina begångna brott. Men så är inte fallet – i tribunalens transkriptioner förnekar och bagatelliserar Mladić vittnesmålen. I slutet på filmen får vi äntligen höra honom säga ett par ord när han alltmer högljutt börjar anklaga NATO och västvärlden för all ondska i världen.
The trial of Ratko Mladić är inget mästerverk i genren men väl en intressant skildring av tribunalens dagliga arbete, samt all stress och känslor det frambringar, både hos direkt berörda vittnen och advokaterna som i varje situation måste spela en viss roll och hålla objektivitetens mask trots de mänskliga känslorna som ibland väller fram.
Patriotic highway är mer pessimistisk beträffande domstolarnas faktiska inverkan på ett samhälle i förändring. Filmen följer den svenska domaren Marie Tuma som dömer i ett stort mål som når ända upp till Kosovos politiska etablissemang. Tuma – tidigare verksam vid Haagtribunalen – blev placerad i Pristina för att försöka få bukt med korruptionen för EULEX:s (EU:s polis-, tull- och rättsinsatsmission) räkning. Arbetet motverkas av mäktiga politiker som till varje pris förhalar processerna samtidigt som EULEX också visar sig vara en organisation som inte riktigt brinner för sitt uppdrag. Tuma befinner sig i en situation där hon hela tiden måste balansera mellan Bryssel, Pristina och sin egen uppfattning om vad rättvisa är och hur rättsstatens principer försvaras på bästa möjliga sätt.
Filmen är regisserad av Caroline Troedsson och visar en intressant diskrepans mellan önskemål, visioner och den hårda verkligheten. Samtidigt skissas det fram en generell bild av postkommunistiska samhällen som genom ekonomiska chockdoktriner fört fram en elitklass, så mäktig och köpstark, att statens institutioner framstår som mer eller mindre icke-betydelsefulla. Domaren Marie Tuma blir motarbetad av de egna institutionerna samtidigt som hon blir alltmer frustrerad i sin kamp för att hjälpa till i normaliseringsprocessen. Mer eller mindre korrumperade politiker tillåts verka i sköra demokratier just för att det passar kapitalets intressen, medan det demokratiska utvecklingen får lida.
The trial of Ratko Mladić och Patriotic highway är inte konstnärligt innovativa men informativa, förmodligen riktade till en publik som inte är speciellt bekant med den postjugoslaviska vardagen. Srbenka riktar sig däremot framför allt till en redan initierad publik och är något mer komplex än de andra filmerna. Filmen följer den kontroversielle teaterregissören Oliver Frljićs förberedelser att sätta upp en pjäs om Aleksandra Zecs öde.
Frljić, som ursprungligen kommer från Bosnien och Hercegovina, är en kontroversiell figur i Kroatien. Med sina till synes banala och förenklande pjäser retar han upp nationalister, kyrkan och andra som håller den rena staten Kroatien som sin heliga ko. Förberedelserna för pjäsen är inte lätta. En del av skådespelarensemblen tillhör den serbiska minoriteten i landet, andra har direkta minnen av serbiska attacker på sina hembyar. Frljić försöker delvis också att genom pjäsen svara kritikerna och filmen förvandlas ibland till en skildring av Frljićs privata krig mot medier i landet.
Filmens regissör Nebojša Slijepčević lyckas tyvärr inte alltid att navigera oss på ett bra sätt och filmens viktiga tema tappas bort ibland. Srbenka blir alltför ofokuserad när den ska täcka ett flertal olika diskussioner kopplade till den kroatiska nationalismen i landet. Ett antal barn förekommer i filmen. Deras roll är att prata med den döda Aleksandra och att fråga vad hon anser att deras generationer kan bidra till att liknande brott aldrig återupprepas. Frljić insisterar dock på att veta vad de har för etnicitet och han försöker diskutera frågor rörande nationalism och ursprung på ett rätt problematiskt sätt. Etiskt känns det tveksamt, eftersom 12-åringar knappast kan förväntas tackla identitetsfrågor på det komplexa sätt pjäsen och filmen kräver. Samtidigt försöker både pjäsen och dokumentären åstadkomma något viktigt. Till skillnad från rättegångsfilmerna vill Srbenka diskutera hur konsten och kulturen kan bidra till nyanserade diskussioner om brott och straff, kollektiv och individuell skuld.
Alla tre filmer förlitar sig på genomgångar och redogörelser av det förflutna. Två filmer betonar rättvisans högre värde gentemot ideologi och den tredje menar att konsten förhoppningsvis kan väcka outforskade frågor som ligger och spökar under mattan av kollektiv glömska. Människorna i de tre filmerna tror mer eller mindre på själarening, på idén om att rättvisan måste segra och att den enda möjligen vägen framåt är att lägga all fakta på bordet. Det är inte svårt att skriva under på deras krav och förhoppningar.
