Långfilm: A girl walks home alone at night
Regi: Ana Lily Amirpour
År: 2014
Land: USA
Speltid: 101 min
Klassamhället. Det letar sig in lite överallt i kulturen, reproducerar sig i symboliska uttryck, och detta naturligtvis även i skräckens värld. Vampyrer uppträder som regel som individer och motsvarar överklass medan zombier rör sig i horder, som en ömsom konsumerande och vegeterande underklassmassa (en regel som likt alla regler har sina undantag). Så finns det också en estetik förknippad med vampyrer som inte bara relaterar till gothare och den dandyism gothkulturen i sin tur anknyter till, utan också till ett slags bildningsideal.
Vampyrer är gärna kultiverade varelser som tillbringar århundradena med att förkovra sig. Ingenstans framträder de så tydligt som lierade med ett smakideal som i Jim Jarmuschs Only lovers left alive från 2014. Den är en film med blott rudimentär handling som ursäkt för att visa fram det tjusiga vampyrparet Tilda Swinton och Tom Hiddleston och namedroppa författare och musiker lagom exklusiva för att publiken ska känna sig inbjuden till en utvald skara. Publiken är medelklass, men en medelklass som gärna vill fågla sig och tro att den är något, såsom dandyn approprierade element från den gamla eliten.
Jarmuschs filmer kan i sig själva framstå som rena stilövningarna, vilket gör dem ganska tomma i min uppfattning. Men när Ana Lily Amirpour gör något liknande med sin debutfilm A girl walks home alone at night är jag mer mottaglig. Filmen är inspelad i USA men alla talar farsi, och även om den dystra förortsliknande platsen för handlingen kallas Bad City finns de företeelser som visas upp – oljefält, drogmissbruk, prostitution – också i Iran. Jo, det finns alltså ett slags handling men den är skissartad. Den vigilantliknande figuren i dess centrum, en varelse i svart cape, är Flickan som är Vampyren, och det böljande svarta tyget är hennes chador. En perfekt förklädnad på flera sätt.
I en uttorkad flodfåra i utkanten av Bad City ligger mängder av döda. De kriminella gängen kan dumpa sina offer där. Amirpours film har kallats ”vampyrvästern” — en beskrivning som i viss mån fångar upplevelsen av laglöshet och vidsträckthet, men främst funkar som ironisk stilmarkör. Fotot är svartvitt, och närheten till den grafiska romanen har påtalats. Stil föregår innehåll. Musiken är, precis som i Only lovers left alive signifikant. En grammofonapparat och sättet kameran vilar på den samtidigt som musiken ges ett eget utrymme påminner också om Jarmusch. Liksom att regissören nogsamt valt ett soundtrack bestående av redan existerande musik, som ett slags smakorientering. (Amirpour har dock förnekat att hon skulle vara influerad av honom. Och han är ju förvisso inte den ende regissör som låter fetischeringen av stil och musik vara bärande element av sina filmer.)
Filmen inleds med att kameran följer den rökande, stilige unge man som är Pojken medan han går fram till sitt snygga, nya tvåfärgade vrålåk och kör i väg. Musiken är glättig uteserververingsdragspel av den iranska gruppen Kiosk. Men den punkteras och saktas ner då Arash, som pojken heter, når bron över klyftan med de döda människorna; tiotals, hundratals. Det är detta som får mig att uppskatta A girl walks home alone at night mer än Only lovers left alive: här finns ett reellt mörker. Snitsigheten kontrasteras med en tiggande pojke i för stora kläder, med de döda i klyftan, med nästa scen som visar Arashs far injicera sig själv mellan tårna, och bli så lyckligt utslagen att hans ögon rullar bakåt i huvudet där han ligger i soffan framför dag-tv för iranska hemmafruar.
Filmen handlar alltså inte uttryckligen om Iran; därtill är den alltför allmängiltig. Men den visar ett Iran som inte får visas i Iran. Liksom andra iranska exilfilmer – en grupp jag tycker filmen ska placeras i – som till exempel Maryam Keshavarz Förbjuden kärlek från 2011, kan den visa saker som inte kunnat spelas in i Iran. Den visar kvinnliga ansikten i närbild, den visar kvinnor utan övertäckt hår. Den visar hur Flickan (Sheila Vand) dansar för sig själv till drömsk elektronisk musik av Farah. Flickans matrosrandiga tröja för tankarna till Jean Seberg i Godards Till sista andetaget. Så det skulle förvåna mig om denna film får biografdistribution inom Iran, men den kanske blir en hit hos iransk urban medelklassungdom på svarta marknaden. Jag hoppas det, och att den når ännu längre än så.
