fbpx
Kritik & essä Sebastian Lindvall, 30 oktober 2015

Översötad bakverkshistoria

För mycket av det goda i Naomi Kawases senaste sentimentalitet
Under körsbärsträden (2015)

Under körsbärsträden (2015)

Långfilm: Under körsbärsträden
Regi: Naomi Kawase
År: 2015
Land: Japan
Speltid: 103 min

Trots att han inte ens gillar sötsaker har forna synder tvingat den plågade medelåldersmannen Sentaro (Masatoshi Nagase) till att driva ett dorayakistånd. Det crepesliknande bakverket görs på små pannkakor och an, såväl en särskild bönpastej som originaltiteln på Naomi Kawases senaste sentimentalitet.

Drömskt eller dåsigt? Det råder ofta skilda åsikter om vilken sida av denna tunna gräns som Kawases sengångare till filmer befinner sig. För ja, hennes filmer tar ofta tid på sig, smyger in i stämningar, vemod, ritualer och själspeglande väderlekar. Och även bönpastej tar tid att laga från grunden, vilket Sentaro får lära sig när 76-åringen Tokue (Kirin Kiki) söker jobb hos honom. Först avvisar han henne på grund av åldern, nyckfullheten, fysiken, men när han väl provsmakat hennes hemlagade pastej står köket öppet.

”Det tar så lång tid”, tänker Sentaro högt för sig själv när han ser bönorna puttra och instrueras exakt hur lite han ska röra sleven för att fyllningen ska bli perfekt (”’lite’, hur mycket är det?”). Närbilder på bönor, ansikten, ånga och mera bönor illustrerar inlärningen i skenbar realtid, men ibland tar kameran några steg bort från spisen och avslöjar ellipserna – hur vi gått från otta till soluppgång och öppningsdags.

Inte ens tid i dess komprimerade form går särskilt snabbt i Kawases kök.

Repliken ger alltså inte bara röst åt Sentaro, utan även Kawases kritiker: ”det tar så lång tid”. Orden rymmer en otålighet, kontra skildringen av processen från puttrande grytor till köer och nöjda kunder. Det är som för att svara: ja, det tog lång tid, men visst var det värt den långa väntan?

Här skulle jag så gärna vilja svara ”ja!”, men Under körsbärsträden smakar inte alls så bra som Kawases långkok brukar göra. Som trogen beundrare är det lätt att betrakta köksscenen som en lyckad demonstration av Kawases metod, smaklökar och konstnärliga temperament, men det blir för mycket när även kylskåpsaforismer ska klämmas in i kastrullen.

Lika snabbt som ordet sprids om butikens nya dorayaki, följer elaka rykten om Tokues lepra. Stigmatiseringen av spetälskesjuka kan först verka som ett avlägset samhällsproblem, men senare i berättelsen förklaras, lite väl pedagogiskt, hur det så sent som 1996 fanns en lag i Japan som höll smittade i karantän. I Tokues fall har detta resulterat i ett helt vuxenliv på sanatorium.

Det är förstås hedervärt att använda film som ett förstoringsglas för att synliggöra en marginaliserad människogrupp, men det blir fånigt när sjukdomen ska kopplas till ett slags andlig sensibilitet – den spetälskesjuka kvinnan som kunde tala med bönor, ungefär. Till detta hör också att hon ska få Sentaro att öppna ögonen för världens vackra motljus, blåa himmel, majestätiska träd och ljuva fågelsång.

Det hade möjligen kunnat fungera med Michael Nyqvist i huvudrollen och Kay Pollak som regissör. Istället tvingas vi se Masatoshi Nagase – den enigmatiske karaktärsskådespelaren från Jim Jarmuschs Mystery train, Sion Sonos Suicide club och Sogo Ishiis Electric dragon 80.000 V – slarvas bort helt och hållet. I teorin är han som klippt och skuren för Kawases suggestiva scenerier, men omgiven av övertydlighet ser han mer uttråkad än cool ut.

Tidigare har Kawase aldrig varit främmande för att låta naturen leverera sanningar med versala s, men här saknas tilltron till bildens makt och mystik. Det existentiella landskapet i Suzaku, den makalösa paradscenen i Shara, de tårfyllda stormvindarna i Still the water – dessa filmers själsliga tvivel och övertygelser med fysiska gester, förmåga att gestalta livets gåtor med små medel, går förlorade i audiovisuella plattityder.

Och så alla dessa körsbärsträd. Den välutnyttjade symbolen för tidens gång och livets förgänglighet klipps in som klumpiga utropstecken. Till en början kan det likna en estetisk nick till Yasujiro Ozus efemära väderlekar, men när till och med körsbärsträden får en tydlig, narrativ funktion – en bokstavlig plantering! – blir det för mycket igen.

Trots att det var 18 år sedan Naomi Kawase spelfilmsdebuterade har det dröjt tills nu för att hon ska få svensk distribution. Det tog lång tid, men frågan är om inte hennes storhetstid är över.

Annons