Klockorna i Gamla stan från 1946 var den första svenska långfilmen i färg. Den amerikanske fotografen James B. Shackelford anlitades för uppdraget och det går väl inte att klandra producenten för att resultatet blev så skamlöst vykortslikt. Öppningsbilden är ett panorama över Riddarfjärden och sedan följer olika kyrktorn och statyer i Gamla stan. Fler vackra vyer blir det under filmens gång.
Europa film hade hunnit före SF i färgkapplöpningen och valde att presentera den tekniska triumfen för publiken på samma sätt som filmmånglare alltid gjort. Det vill säga, genom att tjusa dem med bilder på hemstaden – eller i varje fall huvudstaden.
Som Pelle Snickars har visat i Svensk film och visuell masskultur 1900 var stadsfilmer en av den tidiga filmens vanligaste genrer. “I samband med att Svenska Bio öppnade ny biograf i en stad förärades den ofta med ett porträtt i rörliga bilder”, skriver Snickars om biografetableringen under 00-talet. Han nämner populära titlar som Bilder från Ystad, Bilder från Malmö och Göteborgsbilder med kälkåkning i Slottsbacken.
År 1946 hade visserligen biobesökarna vant sig vid att se Stockholm på vita duken – men färg var en annan femma. Vid premiären för Klockorna i Gamla stan ska publiken ha applåderat åt öppningsbilderna. Och det var exteriörerna som fick mest beröm, medan närbilderna mötte en del kritik i pressen (skådespelarnas ansikten såg ut som ”hårdstekt havregrynsgröt”, menade exempelvis Expressens Mikael Katz). Det tidiga tvåfärgssystemet Cinecolor var väl inte optimerat för hudtoner, men det är faktiskt inget som stör i den restaurerade version av filmen som visades på tv igår.
När jag tittar på Klockorna i Gamla stan slår det mig snarare hur styvmoderligt behandlad den har blivit genom åren. Visst är tempot väl makligt men det är samtidigt en behaglig historia, och jag kommer faktiskt att tänka på Aki Kaurismäkis genrebestämning av sin egen film Mannen från Le Havre: en halvrealistisk saga.
Edvard Persson är precis lagom mycket Edvard Persson i rollen som den godhjärtade hobbymusikern och utmätningsmannen Karl-Magnus Berg, som alltid hittar på ursäkter för de skuldsatta hushåll som hamnat i onåd hos fordringsägarna. I filmen avslöjar han dessutom hur pantlånare och andra roffare utnyttjar särskilt värnlösa människor i ett lömskt försäkringsbedrägeri.
Hans rollfigur fungerar som berättelsens ciceron. Sedan har filmen förstås en obligatorisk och sedelärande kärlekshistoria som är desto tråkigare, men även låter herr Berg agera god fe. För han sätter inte bara stopp för ekonomisk exploatering utan även själslig dito.
I den svenska pilsnerfilmen finns det en idé om det harmoniska klassamhället, om att allt går bra så länge man håller sig inom sin egen klass. I Augustas lilla felsteg från 1933 luras exempelvis Aino Taube bort från söderkåkarna till ett finare hotell i Vaxholm av en direktörsson med dåliga avsikter, innan hon flyr tillbaka till famnen hos den fabriksarbetande granngrabben.
Det är en idé som till viss del går igen i Klockorna i Gamla stan. I filmen lockas en fattig pianist iväg till de fina salongerna av en förförisk mecenat, med löfte om att bli nästa Gershwin. Men han går nästan under på kuppen och återvänder till slut hem till sina trygga kvarter och sin trygga flickvän som säljer blommor på torget (tydligen det mest oskuldsfulla av arbetaryrken för kvinnor, se även Chaplins Stadens ljus).
Innan dess hinner dock Berg, som själv drömmer om att sjunga Lohengrin på Operans scen, spy galla över överklassens “fyllfester” och kalla kvinnan som utnyttjat den stackars pianisten för en “vamp-madonna”. Överklassen förstår sig bara konsten som kulturellt kapital och ska hålla sina dekadenta tassar borta. Någon försoning över klassgränserna blir det inte tal om.
Filmens kvinnoporträtt är knappast flerdimensionella, men tack vare sitt naiva patos är Klockorna i Gamla stan ändå en sympatisk historia. Ett färggrant vykort med hjärtat på rätta stället.
Klockorna i Gamla stan finns att se på Svt play till och med 30 juli.
